JUDAS PRIEST

Angel of retribution (metal)

Det är i och med det här comebacken är fulländad. För även om ”the mighty Priest” sedan förra året visat upp sig på scen med återvändande frontmannen Rob Halford som fixstjärna och självklar publikdomptör, är det först i och med ”Angel of retribution” som projektet skänks riktig trovärdighet och nödvändighet.

En ny skiva.

Som med lätthet försvarar sin plats bredvid ”Stained class”, ”Screaming for vengeance”, ”Brittish steel” och ”Defenders of the faith”.

Jodå, precis så bra är den.

Nog att Birmingham-ensemblen även under metalgudens frånvaro släppte två skivor – ”Jugulator” 1997 och ”Demolition” 2001 – med Tim ”Ripper” Owens som mikrofonslav, men dessa var egentligen inte värdiga Judas Priest. Inte så som vi älskar och värdesätter dessa NWOBHM-arketyper.

Därför är det uppfriskande bortom all vett och sans när ”Judas rising” drar igång kalaset med smattrande baskaggar, vässade riff signerade KK Downing och Glenn Tipton samt en Halford som tar sina isande falsettskrik ett steg längre och högre. ”Deal with the devil” fortsätter på den inslagna linjen med sitt ”Hell bent for leather”-minnande sväng, medan redan offentliggjorda singeln ”Revolution” inte hör till bandets klarare stunder, men ändå lyckas växa för varje lyssning.

Och så forsätter det i ”Worth fighting for”, ”Demonizer”, ”Wheels of fire”, vackra ”Angel”, elaka ”Hellrider”, ”Eulogy” och 13-minuterspjäsen ”Lochness”. Priest inte så mycket bakar en helt ny tårta som plockar russinen ur den omfångsrika kaka en 30-årig skivkarriär bjuder. Inställningen kan tyckas feg och affärsmässigt kalkylerande, men att gruppen skulle uppfinna hjulet ännu en gång skulle nog ingen mått riktigt bra av.

Hämndens ängel har landat på jorden.

Det är bara att knäbe och dyrka.

Mattias Kling