”Angus Young lyfter och bär hela kvällen”
Uppdaterad 2015-07-20 | Publicerad 2015-07-19
Joacim Persson om AC/DC på Friends Arena
”Jag antar att AC/DC skulle kunna fortsätta utan någon av oss kvar i bandet” sa Angus Young i en intervju nyligen.
I kväll är han själv beviset på att han har fel, fel, fel.
Gitarristen bär hela rockcirkusen på sina axlar.
Det har hänt ovanligt mycket kring AC/DC senaste åren, ett band som normalt ses som lika konstant som Kungsträdgårdens almar. Demensen har tvingat Malcolm Young att släppa taget om sitt livsverk. Phil Rudd har blivit en allt mer deppig rättssåpa. Med den pågående turnén får de i stället bevisa att de klarar sig utmärkt ändå – utan två av bandets mer eller mindre konstanta hörnstenar.
”Precist, tajt och övertygande”
Och visst lyckas AC/DC bryta ned eventuella tvivel med brorsonen Stevie Young på gitarr och återvändande Chris Slade bakom trummorna. "Stevie är det närmaste Malcolm jag någonsin hört något vara" berättade Angus Young i samband med att ”Rock or bust" skulle släppas. Live är det mer än så. Rent musikaliskt krävs det ett rejält strängtränat öra för att skilja brorsonen från Malcolm. Det låter precis så precist, tajt och övertygande som sin kompunika släkting. Och inte bara det. Stevie har också adopterat det mesta av Malcolms karakteristiskt ryckiga scenstil och står stadigt placerad bredvid Chris Slades trumset. Det är svårt att göra det bättre och mer exakt utan att först friskförklara Malcolm helt. Slade gör samtidigt ett överlag stabilt jobb som den mer hårt slående taktfarbrorn.
Studsar över scenen
Men det som lyfter och bär hela kvällen är odiskutabelt Angus Young. I två timmar fyller gitarristen spelningen med energi, humor och oförställd spelglädje. Han snurrar runt i konfetti och sin egen svett. Han studsar mer över scenen än han står på den. Spelar som en tonåring som just upptäckt elva på förstärkaren. Han leker och frustar. Kort sagt: Angus Young är en sån president i klassisk gitarrock i kväll att bara det komfortmoderna Friends avslöjar att det är 2015 – inte 1976 – här i Solna.
Kämpar med rösten
Angus Youngs show imponerar stort och räcker långt men inte riktigt för att täcka Brian Johnsons sånginsats. Frontmannen har det riktigt tufft i kväll, kämpar hårt med de högsta tonerna och rösten böljar sig igenom spelningen. Ofta låter det visserligen mer ansträngt än illa, ett charmigt rasp där en mest vill hala ner någon lenande mormorskopp till scenen. Värre är det i låtar som till exempel ”Dirty deeds done dirt cheap”, och ”For those about to rock" och framför allt ”T.N.T.” där Brians sång sänker klassikerglansen – trots att han kompenserar med en helt knäckande energi. Det är svårt att prata ålder och rock, men 67-åringens scenform borde vara facit för vilken ursinnig rockhajp som helst.
Så bra var de – låt för låt
”Rock or bust”
AC/DC bildskärmsspränger sig ut på Friends. Brians energi imponerar mer än sången i kvällens första låt.
”Shoot to thrill”
Maxtänd publik direkt och bitarna börjar falla på plats i kvällens första klassiker.
”Hell ain't a bad place to be”
Urstark, snyggt ljussatt och Angus i storform.
”Back in black"
Vilken jävla smäll! Första ackordet slår emot Friends som en tryckvåg. Brians sång hänger inte riktigt med, men Angus dundrar fram.
”Play ball”
Dussinlåt från nya plattan som ganska väntat har svårt att nå några euforiska höjder efter "Back in black”.
”Dirty deeds done dirt cheap”
Svårt att misslyckas med en av bandets bästa låtar. Men Brians hals låter taggigare än någonsin.
”Thunderstruck”
Blixtar och dunder och jubel-SM inne på arenan. Angus briljerar.
”High voltage”
Stabilt och lekfullt presenterad klassiker. Tuff, även om den inte riktigt bränner till i kväll.
”Rock 'n' roll train”
Svajigt tåg i dag. Det hårt tuffande lokomotivet Chris Slade slinter lite på gaspedalen.
"Hells bells”
Ruggigt snyggt nummer med den obligatoriska klockan dinglandes över den rödsprängda scenen.
”Baptism by fire”
Nyskrivet bränsle som fungerar helt okej, inte minst Brians röst.
”You shook me all night long”
Glädjepiller som är helt omöjligt att värja sig emot. Att kamerorna gräver upp lyckliga fans på bildskärmarna gör inte saken sämre.
”Sin city”
Härlig ”Powerage”-juvel som dessutom både låter strålande och leker sig fram på scenen. Fortsatt Angus-briljans. Mums.
”Shot down in flames”
Stabilt mellannummer.
”Have a drink on me”
Kul energipaket från ”Back In black”.
”T.N.T.”
Saknar oväntat nog lite av sin pondus i kväll, inte bara för att det blir en av de där låtarna som Brians sång haltar. Bärs upp av publiken.
”Whole lotta Rosie”
Klassisk Rock 'n' roll-eufori – med extra allt i uppblåsbar Rosie-buskis.
”Let there be rock”
En svettig Angus Young i bara skolshortsen och sagolik storform. Solouppvisningen är evighetslång – men för en gångs skull motiverad. Magisk stund med 53 686 fans stundtals mäktigt upplysta i arenan.
Extranummer
”Highway to hell”
Folkfestligt ned till sista stol på Friends. Ljuvligt rött infärgad scen och benhård insats av både AC/DC och publiken.
”For those about to rock (we salute you)”
Kraftfull och blytung avslutning med sedvanligt bombastiskt kanonkavalkad. Brian kämpar.