Mästerverk och tveksamheter

Bruce Springsteen (The Rising)

The Rising

(Columbia/Sony)

Rock

Fyra fina plustecken...

Ändå vet jag inte om man kan beskriva ”The Rising” som något av de större ögonblicken i Bruce Springsteens 30-åriga karriär.

Den är nog egentligen lite för ojämn och har som helhet inte en chans i jämförelser med de massiva monumenten ”Born To Run”, ”Darkness on The Edge of Town” och ”The River”.

Albumet, Bossens tolfte ”riktiga”, rymmer dock en serie remarkabla höjdpunkter.

Och efter intensivt, för att inte säga maniskt, lyssnande har jag kommit fram till att tveksamheterna inte är tillräckligt tveksamma för att dämpa lyskraften från ädelstenarna han faktiskt grävt upp och putsat till fulländning.

Bara ”Worlds apart”, ett nummer i vilket den snart 53-årige New Jersey-sonen dansar muskelrock-samba med Enya, känns riktigt misslyckad.

Därutöver finns en ny version av Dire Straits ”Brothers In Arms” kallad ”Paradise” samt en handfull hyggliga standardrockers liknande de få klimax man kunde hitta på på ”Human Touch” och ”Lucky Town”. Det irriterande är att Springsteen i de numren - till exempel ”Into The Fire”, ”Nothing Man”, ”Empty Sky” och ”The Fuse” - inte utnyttjar det E Street Band han efter femton år äntligen återförenats med. Ville han inte att musiken skulle svänga mer, ha mer glöd eller spirit, hade han fan kunnat fortsätta med det där stabbiga "Human Touch"-bandet.

I en sång som ”Mary"s Place” - ah, vilken Springsteen-titel - råder det dock inga tvivel om vilka som står för kompet. Det är den mest karaktäristiska Springsteen-låt Springsteen spelat in sedan ”Hungry Heart” och man kan möjligen tycka att nostalgin blir onödigt påtaglig i de mest hisnande synkoperna, men ingen som älskat den här artisten och det här bandet av rätt anledningar har en chans att stå emot. Inför det svänget, den lusten, den glädjen, det upplyftande ruset blir man bara ett stort, lyckligt leende. Ulf Lundell, you're in for a treat...

Ett annat clou når Bruce och hans blodsbröder i doo wop-pastischen "Let"s Be Friends" (Skin to Skin)". Doo wop är de här människornas verkliga ursprung och de gör det så kärleksfullt, så charmigt och med så mycket sexig stilsäkerhet att jag inte har några svårigheter att föreställa mig samma låt i händerna på ett ungt Temptations. Fantastiskt, faktiskt.

Den stora balladen är ”You're Missing”. Det har talats mycket om hur händelserna den 11 september färgat den här skivan, men Springsteen sjunger aldrig direkt om terrorattackerna. Det är den lilla, enskilda människans perspektiv han tillämpar. Det är sorgen, vreden och förvirringen hos de oskyldiga offren han besjunger - och aldrig gör han det så innerligt, med sån djup inlevelseförmåga, som i ”You're Missing”, där hon, eller om det möjligen är han, sitter hemma och ser skjortorna i garderoben och kaffekopparna på diskbänken och fotografierna på byrån. Bilderna är enkla och tydliga som i en gammal countrysång - och lika brutalt påträngande.

Hur mycket jag älskar den skruvade men oändligt sorgsna cellostrof en viss Rick Keller lägger i just den sången kan jag inte omöjligen förklara.

Sen är det då ”My City of Ruins”, den mäktiga psalm som avslutar skivan. Vi var många som hoppades att andligheten och gospel-stämningarna i denna bön om nåd skulle prägla hela ”The Rising” och jag vill gärna fortsätta tro att ”My city”, med sin roll som finalspår, markerar vägen mot framtiden. Den är... oerhörd.

Bruce Springsteen har gjort en något vinglig skiva - fullsprängd av enskilda triumfer.

Per Bjurman