Krigar och vinner

Per Magnusson

helskärm

HÄSSLEHOLM. I arméjackor för Invasionen krig. Krig mot sig själva, mot den tvivlande omvärlden och den tidiga timmen.

Till slut går de segrande ur striden.

Det är 120 mil från Umeå till Hässleholm. Så bra då att Invasionen hade en konsert på vägen.

I Sundsvall, bara 92 mil bort.

Kanske har kvartetten med medlemmar från Vindeln, Vännäs och Luleå druckit väldigt mycket kaffe, för de ser pigga ut för att ha stigit upp halv fem på morgonen.

Ångar igång

Siestafestivalen är ännu bara barnet, men bandet för en furiös kamp under den ljusblå himlen. Med kortklippt frisyr och Rickenbacker-gitarr rockar Dennis Lyxzén som vore han en 17-årig Paul Weller i The Jam. Efter en smärre livstid i punkens tjänst är scenen närmast hans vardagsrum.

”Folk i Umeå tyckte jag slösade bort mitt liv och borde börja mecka med bilar. Sånt man gör i Vännäs. Men jag får hänga med er i alla fall. Det är mer än vad de får göra”, säger han och ångar igång låten ”Tidsfördriv”.

Ensam i arméjacka

Invasionens debutalbum ”Hela världen brinner” är Lyxzéns passionerade uppgörelse med att åldras inom punken. Att 37 år gammal se sig om över axeln och inse att man är ensam kvar i arméjacka, smala jeans och gitarr. Han får Deportees ”Under the pavement – the beach”, i Invasionens händer ”Under gatan en strand”, att handla om just det. ”Det interna kriget med mig själv fortsätter”, som han själv uttrycker det.

Och det är på scen som kriget drabbar som hårdast.