Bob Dylan i oväntad storform

Håkan Steen

Bob Dylan

Plats: Waterfront, Stockholm. Publik: 2850 (utsålt). Längd: Drygt två timmar. Bäst: ”Forgetful heart”. Sämst: Att han så sällan spelar i såna här lokaler.

Andra och sista kvällen i Stockholm och den nytände Bob Dylan är faktiskt ännu lite mer nytänd.

Framför allt känns det som en ynnest att se honom i en lokal som verkligen passar hans musik.
För det är ju så att en den sortens rock’n’roll, folk, jazz och blues som Bob Dylan har åkt runt med de senaste tio åren föddes på barer och småklubbar i mitten av förra seklet. Den skapades inte för att studsa runt över publikhav i hockeyhallar.Waterfront må vara en modern konferenshall men den är ändå intim och framför allt passar akustiken verkligen Dylan och hans excellenta band. Varje litet Les Paul-plock från Charlie Sexton når fram, varje återhållen visp från trummisen George Recile likaså.

Givetvis gynnar det även Dylan när han under kvällens andra halva får för sig att sjunga bättre än jag troligen har hört honom de senaste tjugo åren. Strävt nyanserat, nästan wailande ibland.

Tre låtar har bytts från i lördags. "Summer days” och ”High water (for Charley Patton)” är bekanta från senare års setlistor men den legendariskt oberäknelige artisten slänger även in kärleksvalsen ”Waiting for you”, en riktig raritet som skrevs till filmen ”Divine secrets of the Ya-Ya sisterhood” och bara har gjorts live två gånger tidigare.

Och så är det förstås kul att se showmannen Dylan, som glimmar till när han roat slår ut med armarna i ”Long and wasted years”.

Det är en Bob Dylan i oväntad storform vi har fått se den här helgen.

Må den eviga turnén hinna rulla hit några gånger till.