Trivsamt, men spänningslöst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-13
Willie Nelsons ”Countryman” guppar fram mellan traditionell country och rootsreggae
Countryman (country,reggae)
LOST HIGHWAY/UNIVERSAL
Idén föddes redan 1995. Producenten Don Was kom med idén att Willie Nelson skulle spela in ett reggaealbum. Nelson, den mest öppensinnade av de verkligt garvade namnen inom amerikansk countrymusik, blev väldigt lockad av idén. Was styrde upp ett möte på Jamaica mellan Nelson och Chris Blackwell, mannen som via sitt Island Records lanserade Bob Marley på 70-talet och därmed förmodligen är den som gjort mest för att sprida reggaen till rockpubliken. Projektet sattes på banan, men en kombination av att andra skivor skulle göras först och diverse bolagsstrul har gjort att albumet inte har kunnat färdigställas förrän nu.
Och det är onekligen en skiva man vill tycka om. Willie Nelson försöker visa att den ofta väldigt vita countryn och den svarta reggaen inte står så långt ifrån varandra som man först kan tro, att musiken binds samman i anden av ett gemensamt släktskap till soul och inte minst gospel och att båda genrernas attraktionskraft ligger i förmågan att berätta om universella känslor på ett vardagligt sätt.
Nelson stöper om några av sina egna låtar i reggaeform och ger sig även på ett gäng låtar från den klassiska reggaefilmen ”The harder they come”. Att det är versionen av Jimmy Cliffs välbekanta ledmotiv därifrån som låter mest country finns det säkert också en tanke bakom, troligen den gamla fina som går ut på att visa att en bra låt alltid är en bra låt. Den funkar, och som helhet är ”Countryman” en ganska trivsam skiva som guppar fram någonstans mellan traditionell country och rootsreggae.
Men någon riktig spänning i mötet uppstår aldrig. ”One in a row” och ”Darkness on the face of the earth” är inga låtar man snackar bort hur som helst, men någon extreme baktaktsmakeover är det inte fråga om och Willie sjunger dem ungefär som han brukar, om än ibland med dub-eko på rösten.
Det är först när jamaikanske legendaren Toots Hibbert kommer in för duett i Johnny Cashs ”I’m a worried man” som något verkligen händer.
Den här udda idén borde det ha gått att göra mer av.
Håkan Steen