The Weeknd är för mycket och för bra
KONSERT Showen är för mycket och för lång.
Och till slut också för bra.
The Weeknd
Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: Utsålt, men annars ingen uppgift. Längd: Två timmar och sex minuter. Bäst: ”Die for you”, ”Less than zero” och ”In your eyes”, inklusive den skamlösa och 80-talsporriga saxofonen. Sämst: Bara en snutt av ”Save your tears” och en längre version av turnédebuten ”Take all of me” från tv-serien ”The idol”? Någon bör avgå. Fråga: Hur många i publiken trodde att de skulle få lyssna på Pink Floyds ”Have a cigar” och ”Wish you were here” innan konserten?
Bara inledningen är större än Kanye Wests ego.
På scenen gömmer sig bandet i och bakom ruinerna efter en storstad. På rampen, som sträcker sig genom hela arenan radar ett 30-tal dansare upp sig runt en gigantisk staty. Laserljusen kostar mer än Dubai. Att en fullmåne svävar vid rampens slut är bara en liten löneförmån.
Själv gömmer The Weeknd, eller Abel Tesfaye från Kanada, sitt ansikte bakom en mask som är både ”Eyes wide shut” och MF Doom. Han ägnar sig bland annat åt ett publikfrieri som är lika gammalt som Iron Maidens livealbum ”Live after death” från 1985:
Vilken sida av arenan skriker högst? Den högra eller vänstra?
Det är ett disco på anabola sterioder. En nattklubb med ”Avatar”-budget.
När allt smälter samman i ett av Max Martins ädlaste verk, ”Can’t feel my face”, blir alla sinnen överhettade. Skådespelet i nästa låt, där publikens armband börjar att flimra samtidigt som The Weeknd sjunger att han vill knulla i ett rum med tända lampor, är lika överdådigt.
Och det fortsätter.
The Weeknd levererar lika mycket eld som Rammstein i ”The hills”. Man kan knappt känna sitt eget ansikte uppe på pressläktaren efteråt. Rent visuellt är konserten bland det bästa jag har sett. Varenda sekund, precis varenda sekund, är optimerad för att bli hypersnygga filmer och bilder på Instagram. Man kan bara sitta och gapa.
The Weeknd snappspolar sig fram genom diverse covers av Kanye West, Drake, Future och sina egna maximerade pophits. Låtarna om ferraribilar och amfetamin, bitches från Pakistan och ecstacy, dålig kärlek och att dricka Alizé till frukostflingorna avverkas i ett hisnande tempo.
Det går att skriva en egen recension om hur mycket tid och tanke han har lagt ner på övergångarna mellan låtarna. Ingen ska hinna ha tråkigt. Det är som att The Weeknd försöker att tillverka en ny batmobile av arenarock, r’n’b, edm-beats och norska popmelodier från 80-talet.
Finns det några risker med det? Ett par. Liknande supershower börjar att bli vardag. Det finns en inbyggd distans och kyla i den storvulna perfektionen. The Weeknd är inte heller en lika diabolisk stjärna på scen som på Spotify. Till skillnad från Beyoncé försvinner han ibland i dekoren. Och inte ens han kan slänga upp över 30 låtar i luften utan att vissa delar av setet svalnar.
Men är det vad man tänker på efteråt? Absolut inte.
Det är den den yrselframkallande festen i ”Less than zero”. Det är de där minuterna där ”Blinding lights” verkligen känns som en av de fem bästa poplåtarna någonsin. Det är när syntarna börjar att pulsera i ”In your eyes”.
Och han lyckas nästan med att återuppväcka dödförklarad edm i ”Moth to a flame”.
Det är för mycket, för långt och för bra.
