David Gray är bäst i coverversionerna?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-22
Det kan vara de oroliga tiderna och behovet av trygghet som gjort att grupper som Travis och Coldplay fått sånt genomslag på senare år.
Hyggliga brittiska grabbar som spelar mjuka, melodiska poplåtar om varför det alltid regnar på just dem.
David Gray, 33-åring från Manchester, är ännu en. Han har visserligen släppt skivor i tio år men det var först med förra albumet "White ladder" som han blev ett välbekant namn för gemene radiolyssnare.
Välfyllt i Annexet
Senaste plattan, ”A new day at midnight” från i höstas, stärkte hans position ytterligare och när han nu gör sitt första besök i Sverige är det välfyllt på Annexet.
Hela två timmar av rak, klassisk pop i alldaglig skjorta blir det. Säkert alldeles uppriktig och rakt igenom habil pop - nummer som ”Be mine” eller ”Babylon” skriver inte vem som helst – men i långa stunder så försiktig och befriad från dramatik att man undrar varför Gray över huvud taget spelar den här mysiga hemmakvällar-musiken live.
Hettar till
Vilket förstärks av att de enda gånger det verkligen hettar till är i två covers: ”Ballad of Hollis Brown”, Bob Dylans mörka blues, och Van Morrisons soulrysare ”And it stoned me”.
God smak, men den sortens djärvhet och egensinne kommer Grays egna låtar aldrig i närheten av.
David Gray
Håkan Steen