Födelsedagsbarnet Paul Weller tappar inte tron
Uppdaterad 2024-05-25 | Publicerad 2024-05-24
ALBUM 28 album in i karriären ligger födelsedagsbarnet Paul Weller fortfarande på rygg i gräset och funderar över alltings mening till fjäderlätt soul.
Paul Weller
66
Polydor/Universal
SOULPOP ”It’s written in the stars”, sjöng Paul Weller på soloalbumet ”Illumination” från 2002. Ibland får man kanske leta bland stjärnorna för att förklara hur vissa artister kommer med en själslig koppling. I morgon fyller både Paul Weller och jag år – han 66, en siffra som också får namnge sjuttonde soloalbumet.
Det är karaktäristiskt att den brittiska ikonen släpper musik när allt är som vackrast. Även senaste albumet, tre år gamla ”Fat pop”, kom i maj. Den här tiden på året finner jag mig ofta nynnandes på Wellers finaste soulpop, som The Style Councils ”My ever changing moods” eller solodebutens ”Above the clouds”. Wellers grundläge är ju att ligga i gräset, titta förstrött på molnen och fundera över alltings mening.
Den folkiga ”Ship of fools” sätter en fjäderlätt ton med akustisk gitarr och flöjt. Soulpopsenioren har på senare år varit flitig med samarbeten och ”66” formligen kryllar av dem. Ovan nämnda öppning började som en dikt från vännen och Madness-sångaren Graham ”Suggs” McPherson. Den blåsladdade garagerocken ”Jumble queen” har förärats med text av pubkompisen Noel Gallagher, den gospeldoftande ”Soul wandering” med lyrik av Primal Screams Bobby Gillespie.
Som så ofta under solokarriären är det knappast i rocken Weller har sina största stunder, även om han gör den mer sofistikerat nu än under 00-talets kokainstinna Oasis-imiterande. Varje sång kommer ändå med känslan av att detta var precis musiken Weller var tvungen att göra i stunden – en attityd och nyfikenhet som förlåter det mesta.
Och så kastar sig sångaren också snart in i spirituellt sökande chilloutsoul (”Nothing”). Ljuva stråkar och försiktig trumpet skapar en lyxigt delikat ljudbild. De existentiella funderingarna får sällskap av barndomsminnen i den rörande ”I woke up” som tar oss hela vägen tillbaka till 70-talets Woking.
Paul Wellers uttryck vilar på ett fundament som han delar med mycket av 90-talets britpop; en solid positivitet som liksom knyter handen i northern soul-mantrat ”Keep the faith”. Om ”66” har ett budskap är det just ”clean living under difficult circumstances”, för att fortsätta med ytterligare en mod-referens (citatet kommer från forna The Who-managern Pete Meaden). Ingen annanstans blir detta tydligare än i balladen ”In full flight”, ett samarbete med Brooklyn-trion Say She She.
För vissa av oss har de senaste Weller-albumen varit ett litet parallellt jagande: när låter musiken mest som The Style Council? Den här gången händer det – givetvis, eftersom det handlar om en så frankofil fas i Wellers karriär – i samarbetet med den franska producenten Christophe Vaillant.
Låten med den ack så Wellerska titeln ”My best friends coat” är en chanson i rakt nedstigande led från ”The Paris match”.
”A glimpse of you” är popmusik som storögt drömmande släpar fötterna efter sig längs floden Seine, som ett litet barn.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik