Hozier passar faktiskt bäst som folksångare
Publicerad 2023-08-18
ALBUM På tredje albumet tar Hozier sats mot en bluesrock inspirerad av Dantes epos ”Den gudomliga komedin”.
Men han passar faktiskt bäst som folksångare.
Hozier
Unreal unearth
Island/Universal
POP I hela sitt liv har Andrew Hozier-Byrne jagat Nina Simones röst. Genombrottshiten ”Take me to church” var lika mycket resultatet av hans första hjärtekross som en livslång kärlek till just Simone. Det var också en låt om katolsk synd. Videon, som visar hur en arg mobb förföljer ett ungt homosexuellt par, blev viral kort efter att den släpptes.
”Take me to church” tog också irländaren från malplacerad coversångare på fritidsgårdar – där han tolkade Screamin’ Jay Hawkins, Howlin’ Wolf och Tom Waits i alldeles för stor kostym – till internationella scener och pratshower. I dag har låten strömmats mer än två miljarder gånger. Dess upphovsman och sångare skulle kunna beskrivas som en artist någonstans mittemellan James Bay och Sam Smith. Höstens arenaturné når Avicii Arena 26 november.
På tredje albumet hämtar 33-åringen inspiration från grekiska myter och Dantes epos ”Den gudomliga komedin”. Musikaliskt är det till stora delar en stilstudie i amorös bluesrock och samtida låtskrivarsoul. Hoziers trevliga irländska accent är dock ett plus i protokollet (i öppningsspåret sjunger han även på sitt gaeliska modersmål).
Låten ”Who we are” tangerar både Snow Patrols ”OC”-rock och ett mustigare Coldplay. ”Damage gets done” är en duett med Brandi Carlile som seglat upp som samtida popartisters plötsliga favorit efter vårens inhopp på Miley Cyrus ”Endless summer vacation”. ”Anything but” är en otippad utflykt i Paul Simon, som drabbades Hozier plötsligt av Vampire Weekends debutalbum.
”Unreal unearth” är sexton spår lång, ganska spretig och kunde med lätthet redigerats till någonting mer koncentrerat. Men när artisten följer i den irländska folksångerskan Lisa Hannigans fotspår – uppenbarligen en gemensam favorit för mig och Hozier – hör jag ett alternativt album träda fram. Som i hymnen ”I, carrion (Icarian)”, när Russell Brand-lookaliken stannar framför brasan och förser sin musik med precis lagom stråkglissando och rödvinsspilld kofta.
Så även i ”Butchered toungue”, en i och för sig ganska brådmogen betraktelse som sörjer förlusten av muntliga berättelser, men här har Hozier ändå sina trygga rum; när han låter sin omfångsrika röst simma runt i katakomberna av en kyrka.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik