Graciös skilsmässosoul från Ariana Grande
Publicerad 2024-03-11
ALBUM ”Eternal sunshine” är ett stilfullt, graciöst och modernt soulalbum – även om man inte baxnar över musiken på samma sätt som på några av Ariana Grandes senaste alster.
Ariana Grande
Eternal sunshine
Republic/Universal
POP Ariana Grandes sjunde album lånar titeln från den ljuvliga Jim Carrey-filmen ”Eternal sunshine of the spotless mind”. I den surrealistiska komedin försöker ett kärlekspar radera minnet av sin gemensamma historia men hittar tillbaka till varandra ändå.
2021 gifte sig Ariana Grande med mäklaren Dalton Gomez. I fjol skildes de. Kort därpå inledde hon en ny romans med Ethan Slater, hennes motspelare i den kommande musikalfilmen ”Wicked”.
”Eternal sunshine” är ett skilsmässoalbum som också fortsätter in i en ny, hoppfull fas. Allt som oftast till fonden av Max Martins och Ilya Salmanzadehs poppiga r’n’b. Svenskduon har skrivit och producerat elva av albumets tretton spår tillsammans med artisten. För en gångs skull finns här överhuvudtaget inga andra gäster – om man bortser från Grandes mormor som lämnar några äktenskapliga råd på sluttampen.
Sångerskan från Florida sätter tonen med den outtömliga frågeställningen ”how can I tell if I’m in the right relationship?”. Där hon tidigare har hyvlat av den typen av tankar i kvicka titlar som ”Thank u, next”, den briljanta singeln där hon namndroppade flera av sina ex, går 30-åringen här mer på djupet med sina relationsfunderingar.
Max Martins ramar må i bland bli en smula rigida, men Grandes stämband låter sig inte så lätt tyglas – även om hon faktiskt håller igen här. Vi får inga visselhöga frekvenser som på föregångaren ”Positions”. I stället får vi den tårfyllda Studio 54-discon ”Bye”. Det är väldigt stiligt allihop, även om man inte baxnar över musiken på samma sätt som på några av stjärnans senaste album.
Det här är Ariana Grandes första skiva på nästan fyra år – en uppenbar paus från tempot hon hållit efter att ha omformulerat sin karriär och satt en ny standard för det moderna popalbumet på ”Sweetener” 2018. Förväntningarna har sedan dess trissats upp ordentligt.
Men visst finns här höjdpunkter – även bredvid den ”Vogue”-doftande singeln ”Yes, and?”. Ari är som bäst när hon, likt i titelspåret, drar som mest mot r’n’b. Över bomullsmjuka beats har hon uppfunnit ett eget och självhäftande melodispråk. Hon sjunger lager på lager med sig själv och allt blir till en luftig installation av soul i världsklass.
”Supernatural” är sockersöt r’n’b-pop med osviklig svensk kvalitetshook. Brandy & Monica-blinkningen ”The boy is mine” känns lika mycket som en hyllning till pojkbandstraditionen.
”We can’t be friends (wait for your love)” lånar oblygt från Robyns gråtande dansgolvspop. Den kanske inte hade varit så mycket för världen om det inte vore för sångerskan och hennes alldeles egna ton. Precis som när Michael Jordan kastar en basketboll känns det lätt som den första vårluften när hon sjunger.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik