Stark dubbel av stort ego

Nas självbiografi fascinerar

Ordkriget mellan Nas och Jay-Z år 2001 blev snabbt den allvarligaste och mest omtalande hiphopkonflikten sedan Biggie Smalls och 2Pac hotade att ta livet av varandra.

Det var i grund och botten en ideologisk strid mellan integritet och kommersialism. Enligt Nasir Jones rättrogna lärjungar var deras idol en sanningssägare och profet medan Shawn Carter reducerades till en billig och profithungrig entreprenör.

Vem som vann? Det beror givetvis på vem man frågar. Men med facit i hand är svaret självklart: publiken. Tvekampen mellan New Yorks största egon – alla förolämpningar och påhopp – blev i slutändan briljant musik.

Jay-Z:s ”The Blueprint” är förmodligen det nya millenniets starkaste hiphopalbum och konflikten fungerade även som en kreativ katalysator för Nas.

Om framtidens historieböcker blir någorlunda korrekta kommer diaboliska Jay-Z-dissen ”Ether” samt skivorna ”Stillmatic” och ”God’s son” att ha samma status som ”N.Y. state of mind” och klassiska debutalbumet ”Illmatic”.

Jämfört med de låtarna och skivorna är resten av Nas karriär splittrad och hopplöst motsägelsefull. Dragkampen mellan benhårda ideal, den ständiga och väldigt pretentiösa fascinationen för religiös symbolik, alla politiska debattinlägg och skamlösa publikfrierier har ofta mynnat ut i, som bäst, intressanta misslyckanden.

Episka dubbelskivan ”Street’s disciple” börjar dock där ”God’s son” slutade. Den har med all rätt beskrivits som en pr-människas mardröm, vilket givetvis ska ses som en komplimang.

Nyckeln till hitlistornas toppskikt, melodier och refränger, sover med fiskarna. Och Nas mest pålitliga medarbetare – producenterna Chucky Thompson, L.E.S. och Salaam Remi – pusslar ihop otidsenliga ljudbilder genom att sampla allt ifrån Barry White till Iron Butterflys ”In a gadda da vida”.

Skivans enda svaghet är formatet.

Hade ”Street’s disciple” blivit bättre om låtmaterialets klippts ner till en enkelcd? Förmodligen.

Hade vi klarat oss utan Nas bluesrockövning tillsammans med pappan och jazzartisten Olu Dara i ”Bridging the gap”? Utan minsta tvekan.

Ska artister undvika att skriva söta små låtar till sina egna barn? Ja.

Men som helhet betraktat är ”Street’s disciple” en lika fascinerande och omfattande självbiografi som 2 Pacs ”All eyez on me” och Biggies ”Life after death”.

Nas

Street’s disciple

Markus Larsson