Ärlig sång med osviklig styrka

Uppdaterad 2016-10-13 | Publicerad 2015-10-06

Så bra var Bob Dylans spelning i Stockholm

Bob Dylan (blden tagen vid en konsert tidigare i år).

Precis som i fallet med Zlatan är dagsformen central när man ser Bob Dylan.

I kväll är den sammanbiten, fokuserad och – till slut – uppsluppen.

74-åringen spelar strålande i 2 x 45 minuter.

Waterfront är en perfekt plats för vuxenrocken. Den har konferensens komfort och mjuka säten kombinerat med den osvenska tillåtelsen att ta med öl in i lokalen.

Att sitta nio bänkrader från Bob Dylan är en bättre upplevelse än första och senaste gången jag såg honom. Då surade han, vänd mot kulissen på Roskildefestivalens Orange scen. Det var 2006.

I bredbrättad hatt, skräddarsydd kostym och boots står han i kväll rättvänd framför sina tre mikrofoner, likt på den presskonferens han aldrig skulle hålla. Hans väsen - denna slice av musikhistoria - är en attraktion allena. Och i kväll är han på gott humör.

Gripande tolkningar

I ”High water (for Charley Patton)” gör han några rörelser som åtminstone med lite god rockjournalistisk vilja skulle kunna beskrivas som dans. Han stretchar under introt till ”Autumn leaves”. Och är det inte ett försiktigt leende jag anar i ”All or nothing at all”?

Han blandar senare material, framför allt från ”Tempest”, med standards från sitt trettiosjätte studioalbum ”Shadows in the night”, där han tolkar Den stora amerikanska sångboken. Det visade sig vara en strålande idé.

Att höra Bob Dylan göra evergreens som ”The night we called it a day”, ”What'll I do” och ”I'm a fool to want you” är gripande. Han sjunger dem med samma knäfallande vördnad som Leonard Cohen framfört sina visor med de senaste åren. Bandet spelar så lyhört att ljudet från Bob Dylans stampande boots stundtals överröstar musiken.

Är det 74-åringens farväl?

Den omisskännliga rösten är märkt av åren. Ibland gör den små kråkor och sticker i väg. Men med pedal steel, kontrabas och vispar som enda sällskap i ”Where are you” och ”Why try to change me now” blir sångens patina till en osviklig styrka. Har Bob Dylan någonsin sjungit ärligare?

Att han avslutar med sin egen kanske evigast gröna sång ”Blowin' in the wind” känns helt rätt i sammanhanget. Skulle det här rent av bli 74-åringen farväl som artist är det ett värdigt och rörande sådant.

Fotnot: Bob Dylan spelar på Waterfront i Stockholm i kväll igen.

Följ ämnen i artikeln