Poetiskt, vackert och vemodigt

Lars Winnerbäck och Hovet

Söndermarken (rock)

Sabbatsåret har gjort Winnerbäck gott. Han har inte bara varit ute och rest (åkt till Norge och införskaffat sig en banjo) och kommit på ett namn till sitt trogna kompband. Det känns som det hänt något annat. Något med anslaget, med tonen.

På ”Söndermarken” har Winnerbäck och Hovet skruvat ner det värsta muskelrockslarmet och lämnat plats för nyanserna. Det är mer vemodigt än gnälligt, mer poetiskt vackert än ironiskt underfundigt, mer av den episka låtskrivarens färdiga verk än trubadurens enkla betraktelser. Lyssna bara på den vackra enkelheten i ”Brustna hjärtans höst” eller den ödsliga Kolmårds-countryn i ”Lång väg hem”.

Visserligen finns mycket av det som tidigare gjort Lars Winnerbäck till den evige treplus-mannen kvar. Vissa av spåren har fortfarande drag av det som tidigare varit hans akilleshäl – för mycket fokus på snitsiga formuleringar, för lite på helheten. En slags omedveten vilja att hasta igenom låtar, larma lite extra för att dölja det faktum att det egentligen skulle behövas en genomarbetad refräng. Men det är inte lika tydligt, inte lika dominerande längre.

Han kommer nog aldrig att komma undan referenserna till andra vispoeter som sjunger på svenska. Använder sig av återkommande figurer i texterna (jo, Hjärter Dam finns med även här) och försöker säga något om världen i allmänhet och den egna ensamheten och ångesten i synnerhet.

Men det står inte längre i vägen på samma sätt. För numera känns det inte alls lika självklart att börja rabbla Sundström-Plura-Lundell-Dylan-Springsteen längre. Det känns faktiskt snarare befogat att påstå att Lars Winnerbäck börjar hitta sin egen plats i den svenska floran av ensamma män med gitarr och en romantiserad bild av kärleken.

Jag vet att det har sagts förut, men jag dristar mig faktiskt till att säga det igen, med lite mer kraft den här gången. ”Söndermarken” är det bästa Lars Winnerbäck gjort.

Cecilia Lundblad