Du får betala för gratismusiken

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-08

Gratis är det nya, säger Chris Anderson.

Det finns inga gratisluncher, säger någon annan.

Om gratis innebär att behöva se Neil Young bredvid en Pepsi-logga fortsätter jag mer än gärna att betala.

Håkan Steen chattade med aftonbladet.se:s läsare.

Den amerikanska teknikkulturtidningen Wireds chefredaktör Chris Anderson gav härom året ut den uppmärksammade boken ”The long tail”, med tesen att i den nya digitala ekonomin är nyckeln till framgång att sälja mindre upplagor av fler produkter.

Han använde gärna exempel från musikvärlden och vi som tenderar att fastna för musik en bit ut i marginalen såg ”the long tail” som en hoppingivande tes. Mycket talade för att det skulle bli lättare för smalare artister att nå ut till en större publik i fler länder.

I sin nya bok ”Free” tar Anderson ”Long tail”-teorin ett steg vidare, och åt ett mer diskutabelt håll. ”Free” går – lätt förenklat – ut på att själva produkten är gratis och att man låter någon annan betala, ofta en annonsör eller sponsor.

Anderson berättar bland annat om kinesiska tonårsartister som ser piratkopiering som promotion och tar in pengar på att uppträda på sponsorfinansierade gratiskonserter.

Som vanligt är Anderson bra på att övertyga med sin research och sin entusiasm men han tenderar att glömma bort att musik handlar om fler värden än de ekonomiska.

För vi som gillar musik vill ju helst hålla vår upplevelse av den så ren som möjligt. ”Ain’t singing for Pepsi, ain’t singing for Coke” sjöng Neil Young och det är inte minst för den hållningen som vi älskar honom.

Och om gratisalternativet innebär annonser i cd-häftet, stora sponsortyger över högtalarna på konserter eller reklam mellan låtarna i Spotify betalar jag gladeligen för att slippa.

Även det är förvisso en av Andersons modeller, att det kan finnas ett deluxe-alternativ som kostar pengar, men grundtesen som han hamrar in stavas gratis.

När det kommer till musik har ”Free” inte minst en väl oproblematisk inställning till skivförsäljning kontra turnerande.

Ett calypsoband i Brasilien ger bort sina skivor för att locka mer folk till sina konserter och må ha lyckats så väl med det att de fått råd att skaffa ett privatplan. Därmed inte sagt att det är en modell som fungerar för ett genomsnittligt svenskt popband, som måste slåss med otaliga andra svenska popband om ett begränsat antal speltillfällen.

Gratis må vara gott men det finns alltid någon som betalar.

Kanske är det trots allt du, som visserligen får en skiva eller konsert för noll kronor men tänker på ett mobiltelefonmärke nästa gång du hör din favoritlåt på radion.