Kungen av Göteborg
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-13
Succé för Hellström i Scandinavium
GÖTEBORG. Det finns många adelsmän med guld på huvudet därute.
Men bara en kung av Göteborg.
Vem då?
Det var en ganska dum fråga.
Det måste finnas en gräns.
Det kan inte gå att explodera för evigt.
Det borde vara omöjligt att göra musik som spränger sig själv i bitar och rusar fram som om det inte finns nån morgondag, kväll efter kväll och år efter år.
Jag sitter ett tag och undrar om jag inte har sett Håkan Hellström en gång för mycket.
Jag har följt honom länge. Ända sen han tog på sig en sjömanskostym och gav svensk pop ett nytt och bättre och varmare hjärta.
Och jag har definitivt hört mer omtumlande versioner av ”Ramlar” än den som brakar loss här.
Jag vet att balladen ”Hurricane Gilbert” var ännu vackrare under ”Kolikbarn”-turnén för tre somrar sen.
Futtiga invändningar
Men det är, med tanke på vad som sedan utspelar sig på scen, futtiga invändningar.
Titta själva på låtlistan.
Ingen annan svensk artist kan visa upp ett lika bländande cv.
Dessutom har han ett sjumannaband – en soulfrustande orkester med en saxofonist som liknar Povel Ramel – som spelar med monumental inlevelse.
Samma band har också utvecklat en fascinerande förmåga att kunna spela med total utlevelse som skenar och spricker – och järnhård disciplin.
En direkt nödvändig dynamik med tanke på att konserten är Hellströms hittills längsta och varar i över två timmar.
Låtmaterialets anfallsstrategi – ständig och oavbruten attack – hade annars känts rätt enahanda.
Och sen kommer det där ögonblicket, de där minuterna som ingen borde kunna förbereda sig för eller skydda sig mot, oavsett hur många konserter man sett genom åren:
”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Det känns som att Hellström har väntat i åtta år på att få göra den fulländade versionen av låten. Och det känns som att publiken köpt biljett bara för att få höra urladdningen här, i hjärtat av Göteborg.
Det kan vara det bästa jag sett.
Hellström hade kunnat sluta där. Satt punkt och gått av scenen. Det hade inte behövts mer.
Briljanta extranummer
Men han lägger inte ens av efter "Nu kan du få mig så lätt", de senaste årens obligatoriska finalballad. Han fortsätter att rada upp det ena briljanta extranumret efter det andra. Han vill inte sluta. Karriären kan ändå vara över en dag. Parkbänken är ju, som han själv sjunger på sin senaste skiva, aldrig långt borta.
Hellström spelar som om han aldrig mer kommer att få stå på Scandinaviums scen igen och leka arenarock.
Publiken sjunger den ordlösa melodin i ”Vi två, 17 år” långt efter att lamporna tänts och konserten är klar.
Jag själv tar mitt anteckningsblock och vinglar ut på ostadiga ben.
Hopplöst förälskad i popmusik, igen.
Så bra var Håkan hellströms konsert – låt för låt
”Tro och tvivel”
En grandios inledning.
”Ramlar”
Utbrottet börjar kännas lite tjatigt.
”Dom kommer kliva på dig igen”
Lyckad blandning av sorg och eufori.
”Brännö serenad”
Stor arenapop.
”Långa vägar”
Slamrig och episk roadmovie.
”Minnen av aprilhimlen”
Mycket vacker och nedtonad – piano och trumpet – och tillägnad Anders Göthberg.
”13”
Big Star-cover med gitarrer som påminner om Elvis Presleys ”Suspicious minds”.
”Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din”
Sjumannaorkestern spänner musklerna och hamrar fram en av de bästa låtarna från senaste albumet.
”Hurricane Gilbert”
Balladen har berört ännu mer förut.
”Inte skyldig nån nåt”
Booze’n’roll.
”Mitt Gullbergs kaj paradis”
Och så exploderar showen igen.
”Klubbland”
Sanslös och funkig och sambafierad popfest.
”Jag vill ha allting”
En nödvändig andhämtning.
”Gårdakvarnar och skit”
Misslyckas aldrig.
”Känn ingen sorg för mig Göteborg”
Det bästa Håkan Hellström gjort på en konsertscen – nånsin.
”En vän med en bil”
Gammal favorit som låter lika bra nu som för åtta år sen.
”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”
Makalös souldramatik.
”Nu kan du få mig så lätt”
Kunde ha varit en självklar final under de flesta andra konserter som Hellström gjort.
”För en lång, lång tid”
Håkan ville här skriva en melodi som aldrig tar slut. Han lyckades.
”En midsommarnatts dröm”
Obligatorisk bandpresentation. Resten är bara ett svårslaget... be bop e lula.
”Kom igen Lena!”
Ja, herregud ...
”Vi två, 17 år”
Tröttnar aldrig på att höra när publiken bär fram den ordlösa melodin.