Ett nostalgiskt och varmt porträtt av Pippi Långstrump
Publicerad 2022-06-17
ALBUM Med handklapp, trumvirvlar och vevande positiv blir Björn Ulvaeus ”Pippi på Cirkus” ett gulnat vykort från en tid när musikens främsta uppgift var att glädja.
Och ett varmt porträtt av Pippi Långstrump.
Helen Sjöholm, Seinabo Sey, Benjamin Ingrosso med flera
Pippi på Cirkus
Universal
MUSIKAL Med världspremiär 1 juli spelas Björn Ulvaeus och Cirkus Cirkörs Pippi Långstrump-musikal på Cirkus i Stockholm. Föreställningen är baserad på Astrid Lindgrens berättelse om när Pippi, Tommy och Annika gick på cirkus till sedvanligt stök.
Under pågående repetitioner fick Ulvaeus idén om att göra ett konceptalbum i samma anda som ”Jesus Christ Superstar” och ”Chess”, med kända artister som tar sig an låtarna skådespelarensemblen kommer att sjunga på scen. När Björn ringer säger man inte nej – alla tillfrågade gästsångare tackade ja.
Det finns någonting rörande i att några av Sveriges mest populära artister rycker in och spelar ut när en av Astrid Lindgrens käraste karaktärer busvisslar på dem. Den i sammanhanget självklart luttrade Helen Sjöholm gör titelspåret. Mando Diaos Björn Dixgård går helhjärtat in i rollen som den bredbente Starke Adolf i ”Här kommer det en man”.
Två artister sticker ut särskilt. Seinabo Sey gör en charmig hommage till hästtjejen i ”Jag är hästtjej”, en galopperande och ganska gränslös Abba-disco. Benjamin Ingrosso sjunger hundens lov till i sammanhanget modern popmusik. I Ingrossos röst bor världar av känslor – även när han sjunger om att bara jättegärna vilja ha en gullig hundvalp. Hans bidrag ”Jag tror jag går sönder” har ungefär samma effekt som en sådan.
”Pippi på cirkus” är ett bevis på att Björn Ulvaeus och Benny Andersson, som givetvis också är inblandad, fortfarande kan skriva texter och melodier med den tryggt nostalgiska snitsen hos en stormönstrad 70-talstapet. Man måste också beundra dem som musikaliska renässansmän; hur de outtröttligt kastar sig mellan ”abbatarer” i London och Pippi-musikal på Djurgården.
Tillsammans med producenten Mathias Venge & co målar de ett varmt porträtt av Pippi Långstrump. Ibland saknar man kontexten: läsk, popcorn och en flygande orkester. Musiken är ju, med sitt ofta direkta publiktilltal, så uppenbart skriven för salongen.
På ett annat sätt fascinerar skivan även på egen hand. Med handklapp, trumvirvlar och vevande positiv blir den ett gulnat vykort från en tid när musikens främsta uppgift var att glädja. Avslutningsnumret ”Pluttifikation” sammanfattar: ”Vi ska inte deppa, för nu vill jag steppa”.
BÄSTA SPÅR: ”Jag tror jag går sönder”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik