Publiken bär sina hjältar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-24
LUND. Bollen ligger på straffpunkten. En enkel bredsida hade räckt.
Men i stället tar Mando Diao en lång sats och – ja – funderar.
Stämningen är inte bara uppiskad, den är nära manisk. Som det gärna blir när man placerar nästan tusen tonårsflickor och ett läppfagert rockband i en liten lokal.
Borlängebusarna har genom åren satt sin egen standard genom att spela som amfetaminproppade Duracell-kaniner.
I kväll går de inte hela vägen in i kaklet.
Mando Diao är inte längre unga och slyngliga. Efter sina tre senaste – ganska olika skivor – är de snarare ett band med flera nyanser. Nyanser som blir både tydligare och bättre på scen.
Otympliga stycken rock
Tonårsflickorna utmanas ordentligt av gubbigare saker som ”Mean street” och ett fint akustiskt folkparti i mitten. Men i slutet får de belöning av bandets ganska otympliga små stycken rock, som bekant växer till furiösa holmgångar live.
Under extranumren är hybrisen total. Batteristen Samuel Giers kastar tröjan i ”Dance with somebody” och frontmännen gör om ”Long before rock’n’roll” till ”Long before Mando Diao”. Publiken bär sina hjältar när de haltar in i en Vox-vägg. Det är väldigt vackert att se ett band så älskat.