Trög inledning – men sedan får Foo Fighters upp farten
Publicerad 2019-06-30
LOLLAPALOOZA Foo Fighters har sett bättre dagar, både sett till dagsform och gensvar.
Men det tar sig allt eftersom.
Foo Fighters
Plats: Tower Stage, Lollapalooza. Publik: Hyfsat många, men det är långt ifrån packat. Längd: Två timmar och tio minuter. Bäst: Slutet med ”Best of you” och ”Everlong”. Sämst: Tycker ”Wheels” är olidligt trist.
Bland festivalens dragplåster känns Foo Fighters som ett svart får.
Men det är trots allt få rockband som är så gränsöverskridande som just Seattle-sextetten.
Det går förstås alldeles utmärkt att dyrka marken stjärnskottet Billie Eilish går på såväl som att rocka loss till Dave Grohl & co.
Dock är det förvånansvärt glest och lugnt i stora delar av publikhavet.
Och dessutom står bandet för en inledningsvis svag insats.
Kanske är det därför en hel del festivalbesökare lämnar spelningen redan under ”Sunday rain”.
Men tji fick de.
För lagom till ”My hero” – förvisso drygt halvvägs in i spelningen – börjar det hända grejer.
Grohl tillägnar låten till läkaren Johan Sampson som höll hans brutna ben fixerat under Ullevispelningen 2015, varpå han försöker lokalisera honom i publikhavet.
”There he is, that motherfucker!”, utbrister sångaren mitt i en textrad.
Sampson crowdsurfar sig fram till kravallstaketet och lyfts sedan upp på scenen för att sjunga med.
Och det är just såna spontana och härliga ögonblick som skiljer Foo Fighters från mängden.
Ett mer välsvarvat rockmaskineri får man leta efter. Likt de flesta stora arenaband är det mesta planerat in i minsta detalj: bandintroduktionen som följs av några cover-snuttar, Taylor Hawkins trumsolo och förstås: låtlistan.
Men till skillnad från många andra band med lika många år på nacken känns gruppen föredömligt okonstlad, avslappnad och spelglad.
Och bandmedlemmarna har förstås energi så det räcker och blir över. Inte minst Hawkins som verkar vara oförmögen att ha en dålig dag.
Detsamma går tyvärr inte säga om Grohl, vars röst definitivt har sett bättre dagar.
Frontmannen låter rent av plågsamt bräcklig under spelningens första låtar. Redan under inledande ”All my life” oroar jag mig för hur han ska klara av att sjunga i hela två timmar.
Men hans raspiga röst blir gradvis bättre.
Liksom spelningen i stort.
När bandet avrundar med den utomjordiskt bra tvåstegsraketen ”Best of you” och ”Everlong” känns den svaga inledningen som ett minne blott.
BETYG LÅT FÖR LÅT
All My life
Dave Grohl låter sliten och det är oroväckande glest i publikhavet, men inledningen kan ändå klassas som stabil.
Learn to fly
Godkänd insats, helt klart. Men väntar otåligt på att spelningen ska ta fart på riktigt.
The Pretender
Det tar sig, men jisses vad Grohl kämpar med rösten.
The sky is a neighborhood
Ja, du läste rätt – denna körkryddade låt från ”Concrete and gold” är bäst hittills.
Times like these
Grohl är redan genomvåt av ansträngning.
Rope
Ljummen insats inledningsvis, men det blir bättre allt eftersom.
Sunday rain
Taylor Hawkins tar över mikrofonen, vilket är välbehövligt. Men det är fortfarande en svag låt.
My hero
Tillägnas hjälten från Ullevispelningen 2015, Johan Sampson, som bjuds upp till scenen.
These days
Antingen så sjunger Grohl bättre, eller så har jag bara vant mig.
La dee da
Bra energi på scenen.
Walk
Trist ”Wasting light”-låt. Varför inte bjuda den svenska publiken på utmärkta ”White limo” i stället?
Bandintroduktion
Snuttar från följande låtar spelas:
Queens ”Another one bites the dust” och Ramones ”Blitzkrieg bop”.
Been caught stealing
Lollapaloozas grundare Perry Farrell gör bandet sällskap på scenen - och det låter sisådär. Hade hellre hört tolkningen av ”Under pressure” här i stället för en sömndrucken Jane’s Addiction-tolkning.
Monkey wrench
Helt okej i sammanhanget, varken mer eller mindre.
Run
Tycker att den här låten har något alldeles extra.
Wheels
Kort summering: Zzzzzz.
Dirty water
Kittlar rätt så skönt. Kören, bland annat bestående av Violet Grohl, är tillbaka på scenen.
Best of you
Det blir en fin avrundning på kvällen ändå, även om Grohls röst stundtals sviker.
Everlong
Bandet började knappast på topp, men de avslutar definitivt med hedern i behåll.