Oberst berör

Håkan Steen

Indierockens wonderkid har vuxit upp med stil

Conor Oberst (pop)

Bright Eyes har aldrig varit något annat än Conor Obersts enmansband, så att 28-åringen från Omaha nu börjar uppträda under sitt dopnamn innebär ingen radikal förändring av kursen.

Oberst har varit på väg hit ända sedan ”I’m wide awake it’s morning” för tre år sedan. Efter de tidiga årens yviga musikaliska experimenterande och emoladdade ordkaskader hittade han på den plattan ett mer eftertänksamt folkuttryck som han sedan tog vidare in i ett småskäggigt The Band- och Waterboys-land på fjolårets utmärkta ”Cassadaga”.

Här är orden färre och gesterna mindre än någonsin, och även om Oberst fortfarande kan febra på som förr i ett nervsammanbrott som ”I don’t wanna die (in a hospital)” blir han ofta bättre ju mer han håller igen och ju rakare han berättar. Som i balladen ”Eagle on a pole” eller den tankfulla, Tom Petty-besläktade ”Moab”.

Det är inte Obersts mest laddade, mest låtstarka skiva men inget tvivel råder om att den amerikanska indierockens wonderkid har lyckats växa upp med stil.

Bästa spår: ”Danny Callahan”.