Alla hoppades på något bättre

Uppdaterad 2022-02-22 | Publicerad 2002-11-07

Rena stenåldern?

Nej, riktigt så illa var det inte.

Queens Of The Stone Age var ute på djupt vatten, men räddades av en gammal grungeikon.

Josh Homme och Queens Of The Stone Age hade höga förväntningar på sig - men kunde inte riktigt infria dem.

Det skulle ju bli så bra. Alla förutsättningar fanns ju där.

Queens Of The Stone Age anlände till Stockholm med ett av årets absolut starkaste album i bagaget och Münchenbryggeriet var till sista plats fyllt av ZTV-frillor och stuprörsjeans.

Men det stod redan från början klart att sångaren och gitarristen Josh Homme och hans vapendragare inte ämnade vinna några enkla poänger.

Picknick med flugsvamp

Låtvalet kändes allt annat än övertygande och det var först när Mark Lanegan äntrade scenen för att krama musten ur "Hangin" tree" den där speciella känslan jag hade stått och väntat på i en halvtimme infann sig.

Trots att den gamle Screaming Trees-sångaren mest såg ut att vara på picknick i flugsvamparnas land lyckades han göra ett av de mindre talande spåren från "Songs for the deaf" till en varm filt som svepte in publiken i trasslig ull - för att därefter varsamt bädda ner dem i sockervadd med "Auto pilot". Dessutom lyckades han av bara farten tagga sina kolleger att leverera "A song for the dead" med en kraft som fick hela salen att sugas med i de hypnotiska riffen.

Därefter puttrade det mest på av bara farten. Trots riktigt stabila versioner av "No one knows", "Tension head", "Mexicola" och "Walkin" on the sidewalks" - där kvintetten bevisade att de är den felande länken mellan Grateful Dead och Mudhoney - så blev det aldrig så där sinnesförvrängande och vällustigt som förväntat.

Riktigt synd - speciellt med tanke på gruppens potential.

Queens Of The Stone Age

Mattias Kling