Det här är farligt nära rockbuskis

NORJE

Twisted Sisters återförening är ingen värdig comeback.

Det är på gränsen till rockbuskis.

Med stora doser otajt nostalgi.

I Aftonbladet i går sa sångaren Dee Snider att Twisted Sisters aktuella återföreningsturné bara är en kul nostalgipryl. Något som man uppenbarligen inte ska ta på något större allvar.

Kan tro det.

Under de mest framgångsrika åren mellan 1983 och 1985 framstod bandet mest som en parodi på den glamrockscen som inspirerade dem från allra första början.

Då och nu liknade kvintetten ett New York Dolls som fastnat i gräsklipparen, fått sminktips av Babsan och inte haft råd att skicka kläderna till en skräddare. Och själva musiken var ett möte mellan söt flickpop från 60-talet, pudelrock och Judas Priest.

Twisted Sisters långa bakgrund - gruppen bildades redan 1973 och kämpade sig fram med ett betydligt tuffare låtmaterial innan det slutgiltiga genombrottet - glömdes bort i skenet av "I wanna rock".

Men den här konserten presenterar inga övertygande skäl till att återupptäcka deras samlade låtkatalog, tvärtom.

Det enda den allt annat än samspelta originalsättningen lyckas bevisa med exempelvis "Burn in hell", "Stay hungry" och "Be chrool to your scuel" - som de en gång i tiden spelade in tillsammans med bland andra Billy Joel och saxofonisten Clarence Clemons - är att rockband helst ska lägga diverse återföreningar på hyllan.

Visst, ibland bränner det till.

Särskilt i en dundrande version av "We"re not gonna take it".

Men det är lika mycket den tappra publikens förtjänst - allsången får nästan marken att spricka.

Annars går det bara att sammanfatta spektaklet med tre ord: Ett regnigt antiklimax.

Twisted Sister

Markus Larsson