ALLT annat är trist

The Ark - State of the Ark

Om man, som jag, anser att popmusikens viktigaste uppgift består i att bekämpa vardagens outhärdliga gråhet är det svårt att tänka sig ett mer perfekt band än The Ark.

I alla fall i Sverige.

Varje gång jag hör eller ser de fem hedonisterna från småländska Rottne känns tillvaron – om så bara för några minuter – lite vackrare, lite roligare, lite mer spännande.

De ÄR allt som en mulen eftermiddag i mellandagarna inte är.

De är färg, de är fantasi, de är äventyr, de är fest, de är glamour och de är dramatik.

Så har jag känt ända sedan första mötet i Teaterladan i Hultsfred, eller om det nu var under den där vinterturnén med Kent i slutet av 90-talet. Men aldrig har bilden av The Ark som den konforma tristessens motståndare varit tydligare i konturerna än på detta tredje album.

Egentligen borde det vara tvärtom.

För musikaliskt är ”State of the Ark” gruppens hittills minst teatraliska och dramatiska skiva.

De har rakat bort Freddie Mercury-mustaschen från melodierna och tömt arran­gemangen på allt gammalt glitter Ola Salo en gång stal från musikal-scenerna.

Kvar finns nu stram, avskalad, hårt paketerad power-pop som slår broar mellan nutid och olika delar av ett sjuttiotal där ingen skämdes för att kleta socker över harmonierna.

Jag hör ekon av Sparks skeva popcorn-estetik, jag hör ekon av T-Rex glampop och jag hör rent av ekon av tidiga ABBA.

Men trots den mer åtsmitande musikaliska klädedräkten har den eskapistiska delen av The Arks natur accentuerats.

Briljanta nummer som ”This piece of poetry is meant to do harm” (lysande titel!), ”Rock city wankers”, ”One of us is gonna die young” och framtida brottarhiten ”Deliver us from free will” påminner mig ständigt om känslan när jag första gången drabbades av popmusik och världen plötsligt öppnades.

Då väcktes en törst som aldrig riktigt kunnat släckas, vad som än hänt – och med ”State of the Ark” häller The Ark nytt bränsle på brasan.