Ett fegt projekt

Agnetha Fältskog har allt kvar men hon slösar bort det

Man frågar sig varför.

När Agnetha Fältskog bestämmer sig för att göra en ny skiva efter sjutton tysta år gör hon det genom att gräva ned sig i sin egen tonårsnostalgi och komma upp med ett gäng häpnadsväckande profillöst tolkade snällpophits från främst 60-talet.

Hon hade ju kunnat göra precis vad som helst, världens främsta producenter och låtskrivare hade antagligen stått i kö för att bidra med inspirerat material till Det Stora Comebackalbumet med den blonda, mystiska från ABBA.

Sådan status åtnjuter ju faktiskt ABBA och dess medlemmar numera.

Agnetha Fältskog gjorde några mindre lyckade soloalbum på 80-

talet. De fick ett ganska ljumt mot tagande då och tidens tand har inte varit nådig mot vare sig låtarna eller den väldigt tidstypiska produktionen.

Hon har själv signalerat missnöje med de skivorna och man förstår att hon, när hon åter bestämt sig för att ge sig in i den popbransch som hon har så dokumenterat dubbla känslor inför, är mån om att det ska bli något som hon verkligen kan känna och stå för. Men ”My colouring book” känns som ett fegt projekt. Och ju mer man lyssnar desto mer irriterar man sig på hur fegt det är. För huvudpersonen själv visar ju att hon har allt kvar. Rösten är helt intakt. All den där elegant balanserade fraseringskonsten, som en gång kunde få häpnadsväckande banala Björn Ulvaeus-formuleringar att kännas som stor poesi med flerdubbla bottnar, finns där fortfarande.

Och inget ont om Jackie DeShannon-dängan ”When you walk in the room”, den ofta tolkade ”Sealed with a kiss” eller en hel del av övriga låtar som bland andra Cilla Black, Connie Francis och Dusty Springfield en gång gjorde kända. Men poängen med att göra de här i flera fall väldigt tidsbundna låtarna en gång till, så här svalt och opersonligt, med så många musiker inhyrda av medproducenterna Anders Neglin och Dan Strömkvist (”bara ’riktiga’ instrument” som biografin stolt deklarerar) går det att fundera länge på.

Hade det inte varit mer intressant om Agnetha Fältskog, 53, när hon äntligen kommit sig för att göra något nytt, försökt spela in en platta som gjorde anspråk på att spegla vem hon är i dag i stället för att gå tillbaka till sin gamla trygga ”Jag var så kär”-pop, om än på engelska?

Jag är inte säker på att det skulle ha blivit radikalt mycket bättre, men det hade säkert blivit något mer än en skiva som ABBA-komplettisterna köpte så fort den släpptes i onsdags men antagligen redan har hunnit sortera in bland hyllvärmarna.

Agnetha Fältskog

My colouring book

Håkan Steen