Början på en helt ny karriär

Håkan Hellström tar farväl av kravlösa explosioner, sång och dans

Det är sent på natten, precis innan sista beställningen.

Jag och Håkan Steen står i ett Dj-bås och rotar bland höga staplar med skivor för att hitta en låt som kan runda av kvällen innan stället stänger och avskedsfesten är över. Vår vän Per ska resa bort till New York på, såvitt vi förstår, obestämd tid. Han förtjänar ett sista dundrande crescendo.

Och när alla andra låtar förbrukats och tagit slut – när till och med ”Born to run” och Perssons Packs ”Tusen dagar härifrån” passerat förbi – finns det bara två alternativ kvar: ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Ramlar”.

Vi spelar den moderna svenska popmusikens rödaste hjärtan efter varandra. Effekten är likadan som för snart fem år sedan. Den lilla församlingen framför dj-båset förvandlas till propellrar, spiller öl, sjunger om arsenik och dans och flyger i luften.

Håkan Hellströms solodebut ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” är inget annat än tio extranummer – en samling utbrott och ballader som artister vanligtvis plockar fram när de vill köra en konsert rakt genom taket.

Artister som spelar in och ger ut en sådan skiva kan aldrig räkna med att kunna producera lika hisnande repriser. De får istället nöja sig med att försöka leva upp till omöjliga förväntningar under resten av karriären.

Hellström försökte verkligen upprepa debutskivans rus och eufori på uppföljaren, sambaäventyret ”Det är så jag säger det”. Men där andra skivan, trots flera briljanta nummer, till slut började kännas ansträngd och konstruerad är ”Ett kolikbarns bekännelser” varm, värdig och alldeles självklar.

Om texterna fått stå för sig själva hade jämförelsen med Joy Divisions svartaste stunder inte låtit lika långsökt som den kanske gör på papperet. Här blottas ett svårmod, en bitterhet och en desperation som ramlat färdigt och nästan slagit hål i huvudet på bakgatorna i Göteborg.

Hellström har också i den sällsamme producenten, låtskrivaren och artisten Björn Olsson hittat det perfekta bollplanket – en person som delar hans naiva tro på de enklaste och mest grundläggande melodierna som går att hitta. Vissa spår kan inte beskrivas som något annat än kärleksfulla covers på Olssons instrumentala vaggvisor.

Det råder dock aldrig någon tvekan om att detta är Håkan Hellströms bikt och ingen annans. ”Ett kolikbarns bekännelser” är inte bara den tredje skivan i ordningen. Det är ett farväl till kravlösa explosioner, sång och dans.

De akustiska novellerna känns som en början på en helt ny karriär.

Håkan Hellström

Ett kolikbarns bekännelser

Läs mer

Markus Larsson