Väl mycket njutning med Janelle Monáe
Publicerad 2023-06-09
ALBUM Janelle Monáes ”The age of pleasure” är en elegant och lyxig hyllning till njutning och flärd.
Det blir emellertid väl mycket av samma mynt när musiken inte utmanar mer.
Janelle Monáe
The age of pleasure
Wondaland/Atlantic/Warner
POP Janelle Monáes senaste skiva ”Dirty computer” var ett försök att göra albumet med stort A. Titeln hade hon haft i tio år och på gästlistan stod vitt skilda namn som Brian Wilson och Grimes. En sådan ansträngning kommer nästan alltid med en motreaktion. ”Janelle Monáe is back from the future and ready to play”, för att citera rubriken till omslagsintervjun i senaste Rolling Stone.
”The age of pleasure” är artistens och skådespelarens första album på fem år. Monáe har testat materialet på fester inför sina vänner. Om låtarna inte fungerade där kom de inte med på albumet, berättade hon nyligen i en intervju med Zane Lowe på Apple Music 1.
I inledande singeln ”Float” äter 37-åringen från Kansas frukost på Tiffany’s. Den nigerianska saxofonisten Seun Kuti, afrobeatpionjären Fela Kutis son, ramar in det lyxiga och sedvanligt genregenerösa rummet. Det är ljudet av en artist som inte längre har lika mycket att bevisa. Hon sjunger fläckfritt. Beatsen är rakt igenom dyra, organiska. Musiken spänner mellan r’n’b, neosoul, rap och reggae.
Texterna omfamnar livets goda: champagne, semester, vackra kläder och, framför allt, sex. Albumet känns i stunder ganska mycket som en lång och amorös omskrivning av Marvin Gayes ”Sexual healing”.
Den uppsluppna partystämningen ger ibland känslan av att befinna sig i Baz Luhrmanns filmatisering av F Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby”. Det blir väl mycket yta och glättighet när svärtan mellan raderna glöms bort. Janelle Monáe är ju trots allt en artist som vi har kommit att förvänta oss mer av än, säg, Bruno Mars.
Låtarna flyter in i varandra, likt salongsberusade dagar på en ändlös semester. Visst är det elegant och tjusigt utfört alltsammans. Men efter fjorton spår av – för att citera låten ”Paid in pleasure” – ”pleasure, pleasure, pleasure” uppstår ändå en mättnad. Inget fel i att zooma in på ett tema men problemet är att musiken inte gör mer för att säga det på olika sätt.
I slutet tar Janelle Monáe emellertid ett steg tillbaka och adderar ett stråk av bittersötma till sitt party. ”Only have eyes 42”, en sentida kusin till Lauryn Hills cover på ”Can’t take my eyes off you”, är ett graciöst utropstecken.
Detsamma gäller finalen ”A dry red”, med ett fjäderlätt anslag som för tankarna till den just insomnade Astrud Gilberto.
BÄSTA SPÅR: ”Only have eyes 42”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik