Laserstrålarna räddar ljusskygga Fever Ray

Per Magnusson

ROSKILDE. Spöktimmen är kommen. Efter tre dagar av den hetaste Roskildefestival jag kan minnas tonar mörka moln upp sig på himlen. En nästan småkall vind färdas över festivalområdet. Huruvida det är Karin Dreijer Anderssons ljus-skapare Andreas Nilsson som regisserat även denna föreställning är oklart, men det skulle inte förvåna mig. Han har ju överträffat sig själv förut.

Fever Rays klubbturné i vintras var suggestiv skräck i ordets bästa bemärkelse. Sommarturnén – om man nu kan kalla den det – är mer eller mindre exakt samma show. Men avståndet mellan scenen och publiken är långt och våra svenska krigare försvinner i en rökig dimma. De har rävgryt på huvudena och rasslande tillhyggen i händerna. Men den bistra sanningen är att de lika gärna kunde burit bermudashorts. De syns helt enkelt inte.

Fever Ray är en audiovisuell helhet och allt måste klaffa. När intimiteten går förlorad räddas ljusskygga Karin Dreijer Andersson ironiskt nog bara av de gröna laserstrålar som strimlar sönder mörkret i tältet.