Jerka tar avsked – i sitt livs praktform

Markus Larsson

Versionen av ”Working class hero”.

Versionen av ”Vintersaga”.

Och framför allt – versionen av ”I can jive”.

Jerry Williams sista show är definitivt en av hans bästa i karriären.

– Just fan, det var visst meningen att jag skulle töla lite också.

Efter första låten glömmer – eller ”glömmer” – Jerry Williams bort att han enligt manus ska tugga lite med publiken.

Och egentligen skulle han bara kunna stå med läderpaj och mikrofon och gaffla i några timmar.

Hans ”jerryianska” har sällan varit lika underhållande och välskrivet.

Duckwalk över scenen

Den första delen av showen är en nostalgitripp där Jerry Williams drar storys från karriären. Jag älskar att Beatles bara blir en pytteliten notis som fladdrar förbi i monologen om Star Club i Hamburg. Jerry är, nu som då, mer fascinerad av Little Richard och Josephine Bakers fotarbete.

Berättelserna backas upp av sketcher med pantertanterna Gunsan (Sofia Källgren), Solan (Marie Robertson) och Sirkka, som Anna Sise spelar med en imponerande blandning av sisu och soul.

Alla sketcher fungerar inte. Det är svårt att urskilja vissa skämt och poänger när tre personer gapar i mun på varandra.

Showen skulle över huvud taget må bra av färre moment. Men i andra akten blir det mer Jerry och mer tolvmannaorkester och mindre teater. Alla hits ska med. Inspirationen och inlevelsen är så stark att man vill utbrista i ett spontant ”well-oh-be-bop-e-lula-whip-bop”, eller nåt.

Jerry hanterar mikrofonstativet som Steven Tyler i Aerosmith. Han garvar och manar på vartenda saxofon- och gitarr­solo, glider runt på hälen och gör en duckwalk från ena scenkanten till den andra.

Överraskar direkt

I ”Working class hero”, som överraskande nog inleder konserten, och ”Vintersaga”, som avslutar ordinarie set, får Jerry så mycket feeling att man hade kunnat parkera en folkabuss i den gapande käften.

Precis som det ska vara. Jag har aldrig hört honom göra dem bättre.

Och allra sist gör den övertygade kommunisten en olympiskt storslagen ”I’m going home” under en stor röd stjärna.

Det klarar inte ens Zlatan

Det är en stor uppvisning av en stor rocktsar. På många sätt är Jerry Williams Sveriges hårdaste artist förutom Zlatan.

Men ”Ibra” kommer knappast att göra en sån här version – en sån här – av ”I can jive” när han fyller 70.

Showens sex bästa citat

1. ”Jag åkte arselkana på plånboken.”

Jerry berättar om hur han kvaddade en motor­cykel av märket Suzuki 1980.

2. ”Det var en brud i Solna som vi kallade för Fido.”

Kamrater från förr. Fido var inte ett öknamn.

3. ”Det var som att titta i mjölk.”

Jerry hade vissa problem med stark scenbelysning i början.

4. ”Han gick dit och skalade några nackar.”

En av Jerrys gamla polare utbildade sig till frisör.

5. ”Cornelis hade lite spader på ekorrar.”

Vad just ekorrar har med den allvarliga anekdoten om Vreeswijk att göra är dock oklart.

6. ”Han är den enda jag känner som har krockat med en tv."

Alla som Jerry har träffat har inte riktigt haft koll på sig själv och sina motorcyklar.