Ett ljus i allt mörker

Håkan Steen

Jonathan Richman lämnar aldrig hoppet

Because her beauty is raw and wild (pop)

Många klarar inte att se Jonathan Richman som något annat än en ”rolig” artist, en romantisk kuf som sjunger om glassbilar, gamla konstnärer och att dricka för mycket kaffe. Men att denne sångare och låtskrivare från Boston blivit en av de största i min värld beror framför allt på hans förmåga, och mod, att blanda den sortens kul med riktigt mörka känslor och en naken uppriktighet. Det riktigt unika är att allt ofta får plats i en och samma låt, vi bjuds ständigt ett leende mitt i eländet, ett litet hopp.

På sitt tjugonde album – till största delen enkelt inspelat i samma duoformat som under senare års konserter, med trummisen Tommy Larkin som enda stöd bakom Richmans akustiska gitarr – låter han allvaret ta ovanligt stor plats. Nog för att att han gör ännu en fin låt om en målare, den här gången 1600-talsrealisten Johannes Vermeer, men framför allt sjunger han om de svarta tankarna.

En version av Leonard Cohens ”Here it is” känns således helt självklar, insprängd mellan två av nyckelspåren.

”When we refuse to suffer”, som Richman för säkerhets skull ger oss i dubbla versioner, handlar om det största självbedrägeriet av alla, att stänga av sina känslor.

Avslutande ”As my mother lay dying” berör inte så mycket sorg utan mer de insikter som kommer till en när någon nära är på väg bort, och det goda de kan föra med sig.

Hoppet, som sagt. Det lämnar aldrig Jonathan Richman.

Det är därför vi behöver honom så mycket.

Bästa spår: ”When we refuse to suffer”