En oslipad diamant

helskärm

Percussion, stråkar, tuba, dobro, gitarrer, dragspel, handklapp, steelguitar, mandolin, fotsteg (?), piano, blås, glockenspiel ...

Instrumentarsenalen på "A temporary dive" är, enligt texthäftet, extralarge. Som om den norska låtskrivaren och artisten Ane Brun försökt spela in större ljudväggar än dem Phil Spector och Brian Wilson släpade fram på 60-talet.

I själva verket är det precis tvärtom. Det är en ytterst lågmäld och återhållen skiva. Ane Bruns röst och gitarr står ständigt i centrum - alla andra instrument och effekter håller sig i bakgrunden, som subtila prydnader på väggen.

Rösten är viktigast

Rösten är kanske musikens viktigaste och vackraste resurs. Den låter ofta urgammal.

Så gammal att den hade platsat på de folkinspelningar som excentriske filmregissören och musikkonnässören Harry Smith samlade under namnet "Anthology of American folkmusic" i början av 50-talet - en bibel som unge Bob Dylan kunde utantill innan han började skriva egna låtar.

Tankarna går också till Joni Mitchell och Nick Drake, vilka annars? Till slut hamnar man alltid där. Alla artister som i dag envisas med att placera sin musik i gränslandet mellan folk, jazz och pop skuggas ständigt av "genrens" drottning respektive prins.

Kan bli fulländat

Dessa artister måste också jämföras med hundratals andra namn. Namn som ofta gjort en liknande och bättre skiva för mer än 30 år sedan. Konsumenterna bör därför närma sig varenda självutlämnande folktrubadur med stor misstänksamhet.

Ane Brun har dock ett djup och en innerlighet och känsla för detaljer som höjer henne över mängden. Det kanske inte rör sig om en lika betydande renässans för den plockande akustiska gitarren som José González presenterade på albumet "Veneer".

Men det gömmer sig en diamant inuti Ane Bruns talang, en kommande skiva som likt Beth Ortons "Central reservation" knyter ihop då och nu på ett mer fulländat sätt.

Det tyder vackra folkpsalmerna "Balloon ranger" och "My lover will go" på.

Markus Larsson