Klär skickligt jazzklassiker i nya ord

Bo Sundström är född för att sjunga den här musiken

Publicerad:
Uppdaterad:
Det lediga och anspråkslösa anslaget i Bo Sundströms jazzskivor är den största behållningen.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Det lediga och anspråkslösa anslaget i Bo Sundströms jazzskivor är den största behållningen.

MUSIK

ALBUM Bo Sundström spanar efter en tid som flytt.

I den avslappnade nostalgin får hans röst skina på ett nytt sätt.


Bo Sundström
Det kanske händer
Columbia/Sony


JAZZ Den som tycker att det finns en nostalgisk ton i musiken har alldeles rätt.

Det är själva poängen.

Även andra delen i Bo Sundströms jazzprojekt, som inleddes med albumet ”Mitt dumma jag” för tre år sedan, försöker på sätt och vis att återskapa en annan tid. Konsten att översätta utländska pop- och jazzstandards från framför allt Storbritannien och USA till svenska blomstrade på 60-talet. Traditionen och hantverket är i dag rätt sällsynt.

Urvalet är nästan lika viktigt som utförandet. Tillsammans med producenten Jonas Kullhammar väljer inte sångaren i Bo Kaspers Orkester alltid de tyngsta och mest kända verken. Några sådana exempel finns på skivorna, men för många av dem hade blivit en kliché. På ”Mitt dumma jag” fick bland annat Bill Evans ”My foolish heart” och Tom Waits ”All the world is green” nyskrivna svenska texter. Här fortsätter Sundström att ge svenska ord till några av årgångsjazzens finaste rosor som ”What’s new” (”Men hej”) och ”It could happen to you” (”Det kanske händer”).

Båda två har spelats in otaliga gånger av bland andra Monica Zetterlund, John Coltrane och Chet Baker. Men ingen av dem har haft texter om att gå ut och söka lyckan med en laddad mobiltelefon och ett paket blå Profil. Fred Åkerströms och Finn Kalviks tonsättning av den norska poeten Inger Hagerups ”Två tungor” och Povel Ramels ”Underbart är kort” får också plats, likaså en mer oväntad cover på Friedrich Hollaenders ”Ich bin von Kopf bis Fuss” (”Som vanligt”), som Marlene Dietrich sjöng i filmen ”Blå ängeln”.

Under ledning av Sundströms röst bildar låtarna en vacker och sammanhållen kedja. Han var född för att sjunga det här materialet. Musiken angör en brygga mellan Hasse & Tages folkkära revyer och Tom Waits mjukaste croonerballader.

Det hade nog aldrig fungerat lika bra utan det anspråkslösa och lediga anslaget. Det låter som att några vänner sitter och spelar låtar de gillar, med stor respekt och utan att bry sig om att lägga till något anmärkningsvärt. De har tagit en paus från sina vanliga åtaganden och kan sänka axlarna.

”Det kanske händer” bör kanske betraktas som ett sidoprojekt, men det har i så fall lett fram till ”Skyll på mig”. Den enda låt som Bo Sundström har skrivit själv på albumet känns som en evergreen direkt.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE