Christian Kjellvander blir bara bättre
Publicerad 2023-11-04
ALBUM Som vanligt hör Christian Kjellvanders nionde album till det starkaste han har gjort.
Christian Kjellvander
Hold your love still
Tapete/Sound Pollution
ROCK Christian Kjellvander blir bara bättre. Tyngden, personligheten i uttrycket, klarheten i visionen, allt känns mer påtagligt för varje albumsläpp.
Om han började som Pavement-influerad slackerrockande frontfigur i Loosegoats och fortsatte med att utforska amerikansk folkmusik och countryrock i Songs Of Soil och på de första soloskivorna är det han gör numera så rakt igenom egensinnigt att varje försök till etikettering framstår som haltande eller rentav förminskande.
Det gäller både musiken på de hittills två albumen med Kjellvandertonbruket och den han ger ut i eget namn.
Den enda vägen till den sortens position är sannolikt just den som Kjellvander har tagit. Han har aldrig vikt en tum ifrån vad han verkligen vill göra, och nött och nött sina låtar på långa turnéer mellan scener som kanske inte nödvändigtvis har vuxit speciellt mycket. Men publiken som väl kommit har blivit desto mer trogen.
Det är inte så som man vinstmaximerar sin artistkarriär rent ekonomiskt men den kreativa belöningen är desto mer svårslagen. Få svenska artister kan visa upp en lika konsekvent och gedigen katalog som den 47-årige skåningen.
Nionde soloalbumet hör i vanlig ordning till det bästa han har gjort.
Kjellvander är ingen sångare som rent bokstavligt höjer tonläget men hans mörka röst levererar varje omsorgsfullt valt ord på ett sätt som gör det omöjligt att inte lyssna.
Och det här är ändå en samling låtar som i allt sitt stillsamma konstaterande rymmer ovanligt mycket ilska och frustration. Över klassamhället och de sociala orättvisorna, över den skenande konsumismen och vad den gör med oss och vår planet.
De första orden som hörs i inledande ”Western hemisphere” är ”I wanna give you this and ask for nothing in return” och det känns som en nyckelrad. En stillsam förhoppning om ett ändrat kollektivt förhållningssätt till vad som anses vara viktigt i tillvaron, och även ett recept på hållbar kärlek.
Den dramatiska ”Distgust for the poor” behandlar hur förakt springer ur rädsla. Lågmält majestätiska ”Baleen whale” gör en begåvad liknelse mellan en strandad val och en människa som låter sig konsumeras av svarta rubriker och ett upphettat åsiktsklimat.
Samtidigt finns här flera på samma gång laddade, rörande och hoppfulla beskrivningar av känslor och relationer, allra mest så kanske i ”Terns took turns”.
På ett helt annat sätt är ”On wine and Jesus Christ”, med sambon Frida Hyvönen på kör, en stark skildring av den tidigare närmast andliga men med åren förändrade relationen till alkohol (”you’re middle class melancholy/you’re the blood of rock’n’roll”).
Allra djupast når ”We are gathered”, en nio minuter lång meditation över sakernas tillstånd utan överdrivet mycket text. Magin ligger snarare i tomrummen, i spänningen mellan det vispande kompet, den Neil Young-nerviga gitarren, Kjellvanders målande sångmelodier och vågorna av skiftande intensitet.
”Hold your love still” är rakt igenom de åtta spåren rockmusik med så mycket originalitet och pondus att den rimligen borde synas på årsbästalistor över hela planeten.
Om det vore det bästa för Kjellvanders kompromisslöshet är eventuellt en annan sak, men det känns ofrånkomligen lite onödigt att han inte har en betydligt större internationell publik.
BÄSTA SPÅR: ”We are gathered”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik