En kluven skiva

Dilba

Revolution (pop)

Första singeln ”Every little thing” pekade åt ett helt annat håll än den samlade helheten av ”Revolution”.

Den växte efter ett par lyssningar till ett utmärkt möte mellan Depeche Mode och någon av Rodney Jerkins tidiga produktioner. ”Every little thing” är hypermodern, mörk och släpande klubbsoul som vill ragga upp hitlistor utan att vara för insmickrande och anpassad.

Dilba hade gärna fått fortsätta att utveckla den sidan av sin breda musiksmak. I stället försöker hon belysa nästan varenda viktig influens inom loppet av elva spår, från Joni Mitchell via Donny Hathaway till välproducerad, västkustromantisk rock som även Cardigans stundtals omfamnar på sitt senaste album.

Och det känns inte alltid som alla skilda delar håller ihop, mycket beroende på att själva produktionen är för feg. Låtarna hade tjänat på att presenteras i en taggigare inramning. Nu verkar de vara alldeles för sugna på att smälta in i reklamradions slätstrukna utbud.

Den enkla poplåten ”Maybe” påminner om Roxette, eller någon av Robyns mindre fokuserade stunder. ”That’s life” är en förvirrad blandning av Iggy Pops ”The passenger” och Kylie Minogue. Och den onödigt söta ”Diamonds and motorcars” – med textraden ”We could be like Ken and Barbie” – riktar sig till samma unga publik som nyss fallit för Avril Lavigne.

Nu låter det kanske som att Dilba bakat ihop en misslyckad dussinpaj, men albumet är hela tiden ytterst välskrivet och

melodiöst – dessutom sjunger hon med en större styrka än tidigare, hennes mest alvliknande stämma lyser förtjänstfullt nog i stort sett med sin frånvaro.

Men jag hade önskat ett personligare

anslag och fler låtar där själva innehållet är viktigare än förpackningen.

Balladen ”Nervous breakdown” må vara hur bombastisk som helst, men i den verkar Dilba i alla fall spilla ut sitt hjärta över arrangemangen och melodierna.

Den berör därför betydligt mer än många av albumets övriga lättsamheter.

För att summera: Det är en kluven skiva. Den håller halvvägs.

Men Dilba befinner sig ganska långt ifrån något slags revolution.

Markus Larsson