Iron Maiden börjar trögt – men slutar som stora vinnare på Ullevi

Så bra var spelningen låt för låt

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT Med löjligt lågt ljud och en framtung låtlista börjar Iron Maiden i en brant uppförsbacke. Men allt eftersom tar de vitala veteranerna igen tappad fart för att slutligen klippa målsnöret som stora vinnare.

Iron Maiden

Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 61 867. Längd: Strax under två timmar. Bäst: Jag är alltjämt svag för ”Sign of the cross”. Allsången i ”Fear of the Dark” är även något utöver det vanliga. Både Sanna Nielsen och Lotta Engberg skulle bli gröna av avund om de var på plats. Sämst: Ljudet och den sirapssega starten. Sedan är Bruce Dickinson lite väl snål med personligt mellansnack.

GÖTEBORG. Om psykologen Sigmund Freud fortfarande vore vid liv hade han förfärats över masshysterin som breder ut sig inne på Ullevi.

Beteenden som för hundra år sedan hade skickat en rakt till mentalsjukhuset är i dag en självklar del av den familjära folkfesten när Iron Maiden kommer till stan – öronbedövande vrål, applåder och tillrop, ofta från skräniga kompisgäng och förfriskade damer och herrar som under kvällens gång har tappat känslan för en normal samtalston.

Somliga har dessutom färdats hit på det specialchartrade tåget Train 666, där det mesta ombord har gått i heavy metal-ikonernas tecken – dekoren, underhållningen, musiken och ölutbudet.

Från första till sista sekund gör Bruce Dickinson, Steve Harris, Adrian Smith, Dave Murray, Janick Gers och Nicko McBrain sitt absolut yttersta för att underhålla alla dessa själar inne på arenan.

Dickinson, som har satt upp håret i en söt manbun, studsar in på scenen som ett barn på julafton (sedan rör han sig lite mindre än tidigare för att spara på krafterna och tänja ut rösten till max). Teddybjörnen Murray ser ut att mysa mer än Gulletussan. Och Harris hoppar som ett ivrigt barn som hänger på låset till Skara sommarland och inte kan bärga sig inför att testa alla vattenrutschkanor. 

Och just den entusiasmen och energin behövs när starten är långt ifrån optimal.

Ljudet är inledningsvis löjligt lågt.

Och i stället för att riva av det starka kortet ”Aces high” inleder bandet spelningar med tre låtar från senaste skivan ”Senjutsu”, som tillsammans sträcker sig över 20 minuter. Det krävs förvisso stora ballar (eller blygdläppar) av stål att inleda en nostalgiturné med nytt material, men i sammanhanget växer låtarna ihop till otympligt täcke som blir för tungt för publiken att bära. Den inledningsvis låga ljudvolymen inne på arenan gör det tämligen uppenbart att långt ifrån alla har bekantat sig med det snart ettåriga materialet. Undantaget är refrängen i ”The writing on the wall”, som höjer decibelnivån några snäpp.

Men publikens kärlek och passion puttrar bara på sparlåga – från ”Blood brothers” och framåt fullständigt kokar det.

Nostalgiinjektionen som följer eggar upp publikmedlemmarna till tillstånd av extas och eufori, inte minst den explosiva trestegsraketen ”Fear of the dark”, ”Hallowed be thy name" och ”Number of the beast". Det trots – eller kanske på grund av – att det mesta som utspelar sig på scenen är bekant (med undantag från backdropen och scendekoren som ofta ändrar skepnad).

Lagom till dess har man också fått någotsånär rätsida på ljudet.

Få lär lämna Ullevi besvikna, men dessa vitala veteraner har rimligen råd att kosta på sig fler risker. Sextetten sitter som bekant på betydligt fler ess i ärmen än de förväntade hitsen som luftas i kväll. Turnéns låtlista, som är skriven i sten, går lite stick i stäv med bandets uttalade aversion mot att bli ett förutsägbart nostalgiband.

En gång i framtiden hoppas jag därför få chansen att uppleva ett Iron Maiden som kastar bort alla hittills utmejslade spelregler. Som dissekerar sin låtlista bortom oigenkännlighet. Som förvandlar det familjära nostalgimyset mot överraskningar värda att tappa hakan för.

Men här och nu är det trots allt få saker som slår ett tryggt Maiden i toppform.

BETYG LÅT FÖR LÅT

Senjutsu
Ljudet är under all kritik, jag tvingas ta ut öronpropparna för att ens kunna höra Bruce Dickinsons sång. Varken bandets sprudlande energi eller Samuraj-Eddie kan rädda den här sirapströga starten.

Stratego
Bandets strategi att inleda konserten med flera nya låtar är tvivelaktig. Visst går delar av publiken igång på denna ”Senjutsu”-låts galopperade takter, men än är stämningen frustrerande lågmäld.

The writing on the wall
Kvällens första allsång är här. Jag tappar dock fokus när Dickinson lattjar runt i vad jag först tror är en plastpåse från publikhavet men som visar sig vara ett regnskydd till en av strålkastarna. Jag kommer osökt att tänka på kroppskondomen i ”Nakna pistolen".

Revelations
Scendekoren byts ut från en asiatisk stadsmiljö med samurajinslag till en bekant kyrkointeriör. ”Piece of mind”-dängan må vara en uppenbarelse på skiva, men live får den inte riktigt den upprättelse den förtjänar. Ljudet är den stora boven i dramat.

Blood brothers
Publikens vrål när låten påannonseras, och den återkommande allsången, värmer bättre än en stark avec. Symboliken går inte heller att ta miste på, i afton förenas vi alla i musiken.

Sign of the cross
Låten är långt ifrån en publikfriare, men i min mage har fjärilarna rave. Låtens utsökta taktbyten tillsammans med den stämningsfulla scendekoren och pyrotekniken går inte av för hackor.

Flight of Icarus
Att bandet dammade av den här praktfulla pärlan inför ”Legacy of the beast” har visat sig vara ett genidrag. Ingen kan vara besviken just nu. Efter framförandet är jublen öronbedövande.

Fear of the dark
Mörkret sänker sig över Göteborg och mobilskärmar flimrar uppe på läktarna och nere i publikhavet. Men frågan är om inte sextettens insats är mer lysande. Det är fortfarande fruktansvärt sött när Janick Gers, Dave Murray och Steve Harris hoppar i takt. Den som säger något annat förtjänar en förslitningsskada på lårbenshalsen, alternativt bör gripas för förargelseväckande beteende.

Hallowed be thy name
Nicko McBrain spottar konceptet ålderdom rakt i nyllet. Den nyblivne 70-åringen, som säkert har värmt upp med en golfrunda tillsammans med polaren Lasse Berghagen, är i kväll mer kraftfull än en tornado. Samspelet mellan publiken och bandet peakar dessutom just nu.

The number of the beast
Det hettar till ordentligt, både bokstavligt och bildligt. Bandet ramas in av flera värmande eldar samtidigt som publiken sprattlar runt som fiskar på torra land. Även denna 40-åring har åldrats oerhört väl live.

Iron Maiden
Applåderna är inledningsvis så höga att Dickinsons röst dränks. I slutet av låten fylls backdropen av en behornad Eddie som hotfullt blickar ut över det massiva publikhavet.

Extranummer:

The trooper
Iron Maiden erövrade Sverige för längesedan, men bandet krigar på som om deras liv står på spel. Och som vanligt blir det barnsligt kul när Dickinson tar sig an soldat-Eddie i en iscensatt duell.

The clansman
Dickinson har en gång sagt att den svenska publiken riskerar att göra honom arbetslös, med anledning av att de ofta överröstar honom. Så är absolut fallet just nu. Stämningsfullt.

Run to the hills
Kan egentligen skriva samma som ovan. Men kan lägga till att hjärtat rusar i en rasande fart just nu, mycket snabbare än låtens tempo.

Aces high
Britterna bjuder på en sista åktur och kramar ur det absolut sista ur publiken, som storögt stirrar på det återvändande Spitfire-planet som snurrar runt över scenen. Snyggt avslut.