Stone Temple Pilots släpper ett sömnpiller
Uppdaterad 2020-02-13 | Publicerad 2020-02-07
ALBUM Stone Temple Pilots akustiska album visar upp en ny sida av det ikoniska grungebandet.
På både gott och ont.
Stone Temple Pilots
Perdida
Rhino/Warner
ROCK ”Perdida” är långt ifrån en solskenshistoria.
På sitt åttonde album – det andra med sångaren Jeff Gutt – tonsätter grungerockarna i Stone Temple Pilots skildringar av smärta och sorg.
Allt i akustisk tappning och med instrument som saxofon, cello, flöjt, altfiol och mexikanska gitarrer i ett långsamt tempo och i en lågmäld ton.
Det dystra skivomslaget är talande för stämningen i stort.
Titelspåret är en av flera låtar som handlar om att omfamna mörkret och melankolin efter en stor förlust – ”perdida” är spanska för just förlust – men sedan våga släppa taget.
”Behind the smile I’m slowly dying/Oh Perdida come and go/Stay with me tonight/But in the morning please be gone”, mässar Gutt milt över måttfulla gitarrslingor.
Kvartetten ska ha cred för sitt mod att göra en skiva de länge har känt ett behov av att göra; låtskrivandet sägs ha varit ett viktigt terapeutiskt utlopp för bandet.
Materialet känns därför ärligt och okonstlat, men jag har svårt att se att skivan fyller någon som helst funktion för lyssnaren.
Skivans tio låtar skiljer sig inte åt avsevärt utan smälter ihop till en svårmodig sörja som inte är ett uns upplyftande eller utmärkande.
Endast ”Miles away” och avslutande ”Sunburst”, som förenas av fängslande melodier, fångar uppmärksamheten.
Jag ser dock ett potentiellt användningsområde för plattan.
I stället för en ljudbok där Mikael Persbrandts rogivande stämma vaggar en till sömns skulle ”Perdida” passa alldeles utmärkt.
BÄSTA SPÅR: ”Miles away”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik