En lektion i rockretorik

Per Magnusson

Hives en poserande parodi på sig själva

GÖTEBORG. The Hives har turnerat oavbrutet i två år.

Men ordet turnéblasé ryms inte i deras vokabulär.

Fagerstagaraget spelar som om de skydde den stundande semestern som pesten.

helskärm

De säger att det är tisdag i Göteborg. Jag undrar jag. Trädgår’n är knökad till sista kvadratmetern. Inte ens en tanig rockpojke hade kunnat tryckas in. Peppen är enorm. En flicka kastar upp på en spegel redan under andra låten ”Try it again”.

Konserten är en slags rockdockteater. Medlemmarna är marionetter. Det skulle inte förvåna någon om mannen och myten Randy Fitzsimmons satt på Trädgår’ns tak och styrde bandets vansinnesdåd med järnhand. Varenda kraschad gitarr, vartenda kastat mikrofonstativ, varenda oneliner verkar planerad in i minsta, minutiösa detalj. Bandet är så samspelt att det stundtals tangerar en hårt poserande parodi på sig själv.

Hår som trotsar tyngdlagen

Det är egentligen bara Howlin’ Pelles hår som lever sitt eget liv. I kväll trotsar det alla tyngdlagar.

Frontmannen öser ur sin aldrig sinande källa av självförhärligande.

– Jag tog av mig kavajen, konstaterar han krasst och håller nonchalant mikrofonen mot publiken som vrålar till svar.

Det är oftast en klanderfri lektion i rockretorik.

Efter en cover på Joy Rider and Avis Davis ”Nasty secretary” vill refrängen i ”Return the favour” aldrig ta slut.

– It ain’t over ’til the skinny guy sings, vrålar Pelle igång sin orkester ännu en gång.

Men snart ser Vigilante Carlstroem, gitarristen med några fler trivselkilon under bältet, ganska medtagen ut. Han är oförmögen att spela, än mindre sjunga. Så konserten är slut.