Rörande och skört farväl av Dionne Warwick
Uppdaterad 2022-05-29 | Publicerad 2022-05-28
KONSERT Dionne Warwick kämpar med sviktande stämband och ömma ben.
Men klassisk yrkesstolthet och odödliga låtar räddar soullegendarens sannolikt sista Sverige-konsert.
Dionne Warwick
Plats: Göta Lejon, Stockholm. Publik: 1 100 (utsålt). Längd: 73 minuter. Bäst: ”Do you know the way to San Jose?”. Sämst: Givetvis jobbigt när rösten sviker en gudabenådad sångerska.
En av pop- och soulhistoriens mest framgångsrika sångerskor har kommit till Stockholm för att ta avsked av sin svenska publik.
På 60-talet sjöng Dionne Warwick en lång rad elegant snittade låtar av legendariska duon Burt Bacharach och Hal David upp i toppen på listorna och vidare in i odödligheten.
Efter ett 70-tal i motvind hjälptes hon tillbaka av Barry Gibb och Bee Gees med jättehiten ”Heartbreaker” 1982. Några år senare spelade hon in storsäljande balladen ”That’s what friends are for” med Elton John, Stevie Wonder och Gladys Knight, till förmån för aids-forskningen.
Som född i en musikfamilj har Warwick levt nästan hela sitt liv i branschen, arbetat med hur många storheter som helst och sett artisteriets alla fram- och baksidor, inklusive kusinen Whitney Houstons förlorade kamp mot drogerna.
Dionne Warwick har tjänat miljoners miljoner och levt livet mer än de flesta, men också råkat ut för dåliga rådgivare och tvingats gå i personlig konkurs på grund av skatteskulder.
Nu är hon 81 år fyllda, alltjämt skarp och vass på Twitter och nyligen aktuell med en Chance The Rapper-duett.
Framför allt är hon ute på turnén ”She’s back: one last time”. Men även om hon i kväll vägrar använda ordet farväl känns det onekligen så.
För det är en ganska skör stjärna vi möter. Warwick stapplar in på scenen med visst besvär och förklarar att hon var tvungen att gå upp klockan fem i morse för att resa hit från Köpenhamn, ”så om jag somnar på scenen vet ni varför”. Med ännu större besvär klättrar hon upp på en barstol och berättar att där kommer hon att sitta, på grund av ett nyligen opererat ben.
Och så undrar hon varför ingen har sagt till Stockholm att det är maj nu och således inte ska vara alls så här grått, kallt och regnigt. ”Dåligt för de här”, säger hon och pekar med två fingrar på halsen.
Det är givetvis inte med rostiga stämband och lätt hosta en av soulmusikens mest stilistiskt fulländade vokalister helst ska upplevas, men det är det vi får i kväll.
Framför en distingerad salongsorkester bestående av fyra herrar i mörka kostymer och fluga ger hon sig inledningsvis ut i ganska tunna och försiktiga versioner av 59 år gamla balladklassikerna ”Walk on by” och ”Anyone who had a heart”. Vissa andra nummer väljer hon att göra i kortformat, måhända för att skona stämman.
Men med den sedan länge utsålda teaterns helhjärtade stöd jobbar sig Warwick in i konserten, och i ”Do you know the way to San Jose” sprakar det rentav till ordentligt när hon får sjunga duett med sin trummis och äldste son David Elliott.
Vi har att göra med en estradör av den riktigt gamla och värdiga skolan. Hur mycket det än smärtar i ben och rygg är det således otänkbart att presentera bandet sittande. Så Warwick krånglar sig ned från stolen och upp igen. Det är rörande att se.
Och säga vad man vill om USA For Africas gamla välgörenhetshit ”We are the world” men det är en viktig låt för Warwicks 80-tal och givetvis som gjord för allsång. När publiken bär henne genom stora delar av texten gnistrar det till av värme i den New Jersey-bördiga sångerskans ögon.
Vilket leder över i en kort monolog om värdet av fred, kärlek och vänskap i så oroliga tider som vi har nu, och en fin final på samma tema.
Röst och ork tvingar Warwick att lämna oss någon låt tidigare än det kanske var tänkt (jag gissar att ”Heartbreaker” ingick i planen), men det är svårt att känna sig alltför besviken.
För vi har sett en legendarisk artist leva upp till devisen ”the show must go on”, och det finns något ganska vackert i det också.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik