Modern nostalgi med unikt uttryck

Per Magnusson

till Lykke Li – Wounded rhymes

helskärm

POP Världen är Lykke Li Zachrissons ostron. Eller borde vara det, åtminstone. Hippiebarn. Artist sedan vaggan. Sveriges Björk. Mode­ikon. Mytodlare. Kanye West-samarbeten. Drake-samplingar. Vampyrfilmer. Jag skulle kunna fortsätta hela natten.

Men nu är det inte riktigt så enkelt. Att finna sitt inre lugn är mycket mer komplext än att bli bloggad om, som 24-åringen själv sa i en intervju med den brittiska dagstidningen The Guardian nyligen.

Med hennes tre år gamla och ganska sköra debut i backspegeln slog singeln ”Get some” ned som en bomb. Den lät som en tidig Rolling Stones-singel på ofrivillig semester i en ondsint sekt.

Sången säger en hel del om resten av albumet.

”Wounded rhymes” är blues för barnen av bloggarna och ett självsäkert separationsalbum. Alla onödiga färger är bortsuddade. Kvar finns bara elva nyanser av svart.

Ljudbilden är avskalad och på samma gång mäktig, modern och på samma gång nostalgisk. ”Youth knows no pain” och singlarna ”I follow rivers” och ”Get some” framstår redan efter andra lyssningen som självklara pophits stöpta i samma skeva form.

Men man vet aldrig var man har Lykke Li. ”Unrequited love” är en uråldrig folkballad med doo-wop-körer och kinder lika våta som Mississippi.

Och ”Jerome”, ”Silent my song” och albumets största spår, ”Sadness is a blessing”, är vuxenvägrande Phil Spector-pop komplett med klockspel och ”Be my baby”-trummor.

Lykke Li lyckas skapa någonting eget och modernt ur det förgångna på ett sätt som bara artister med ett unikt uttryck förmår. ”Wounded rhymes” är en historia mörk som vintern vi snart inte längre ser ett slut på. Något slut ser vi inte heller på Lykke Lis artisteri.