Moneybrother

helskärm

To die alone (rock, soul)

Hey Princess...

Minns ni henne?

Hon ägde huvudrollen i nästan alla sånger ett fenomenalt indiepop-band från Piteå – snart återförenat – skrev.

Nu är hon tillbaka.

Den här gången heter hon Joanna, eller Jo – och

Anders ”Moneybrother” Wendin har just gjort sitt andra album i rad om och till henne.

För att hon ska förstå.

För att hon ska minnas.

För att hon ska komma tillbaka.

Och jag älskar det.

Popmusik blir aldrig starkare än när fiktionen upphör; när en artist skalar omskrivningarnas hud av sina sånger och håller fram själva sanningen, själva verkligheten, i ljuset.

Det var just därför första Moneybrother-skivan var så fantastisk och det är just därför den andra är ännu mer fantastisk.

Den drabbar på samma sätt som...ja, ett långt samtal med en riktigt nära vän i nöd.

Eller som ett skärsår på armen.

Eller som Natalie Portman i filmen ”Closer”

Det betyder inte att ”To die all alone” är alltigenom dyster, även om jag nu råkar vara sån att jag helst återvänder till de nummer som får det att strama i de ärr jag oftast försöker låtsas att jag inte längre har i hjärtat.

Här finns ögonblick av sex och humor och rus också.

Men alldeles oavsett tilltalet känns det så tydligt att det är på allvar.

På riktigt.

Hon ska ju förstå...

Just den dimensionen inbillar jag mig varit betydelsefull även på ett annat sätt.

Oberoende av om Joanna finns på riktigt eller bara är en symbol för tomrummet i själen – jag vet inte – känns det som att hon är motorn också i kreativ mening.

Ska hon övertygas måste ju allting bli alldeles perfekt.

Därför svänger de viga föreningarna av soul, Clash-rock, disco och Springsteen-romantik med ännu större hetta den här gången.

Därför är arrangemangen ännu snyggare och ännu mer fantasifulla (Jari Haapalainen, som producerat, kan faktiskt kallas genial).

Och därför har Monebrother skrivit en sån räcka magnifika låtar.

Jag fattar inte hur hon ska kunna motstå exempelvis ”It ain’t gonna work”, det största svenska rockdramat sedan Weeping Willows ”Broken promised land”. Eller sprudlande Thin Lizzy-parafrasen ”My ’lil girl’s straight from heaven”. Eller saktmodiga popmarängen ”What’s the use in trying”, komplett med Bowie-körerna från Lou Reeds ”Satellite of love”.

Hey princess, won’t you come back home...

Per Bjurman