Tidlöst älskvärd

Per Magnusson

till Morrissey

Years of refusal (pop)

Himlen vet att jag vill tycka om den här skivan. Därför är det djupt olovande att första spåret ”Something is squeezing my skull” känns just så. Som att någon placerat min skalle i ett skruvstäd. De elva sångerna som följer är en hisnande resa mellan hopp och förtvivlan.

Låt oss börja i förtvivlan.

Problemet med den moderne Morrissey är inte Morrissey själv. Hans textförfattande och röst håller fortfarande fabulös klass. Men i sin självbelåtenhet struntar han högaktningsfullt i hur hans poesi presenteras. Kompbandet jämnar ofta varje tillstymmelse till melodi med marken. Inte ens Steven Patricks största stunder står pall för den sortens vandalism.

Men så. ”I’m throwing my arms around Paris” väcker hopp. Morrissey lyfter med textrader av helium och en röst passionerad som Roms samlade älskande par. Snart blir mannens nionde studio­album ett långt trevligare umgänge.

”When last I spoke to Carol” placeras mitt i en spansk orkester och några lössläppt ylande hundar. I det sällskapet får rösten – motsägelsefullt som det kan låta – det svängrum den kräver.

”One day goodbye will be farewell” är en frenetisk treminutersattack i spåren av ”William, is was really nothing” med den direkt dödande textraden ”You will never see the one you love again”.

I en förmodad James Joyce-hommage som ”You were good in your time” möter vi en värdig Morrissey – tidlöst älskvärd som en pocketklassiker från Penguin.

Skivans euforiska toppar väger upp dess djupa dalar.

Himlen vet att jag är tacksam för det.

Bästa spår: ”I’m throwing my arms around Paris”.