Sista resan kan bli hur bra som helst

Markus Larsson

GÄVLE. Ulf Lundells åtta år långa farvälturné börjar nå sitt slut.

Vid nyår är det över, ridå, adios amigos.

Fan tro't.

Men med tanke på "sista" premiären – vägen dit kan bli hur bra som helst.

Det var i Gävle för åtta år sedan som Ulf Lundell harklade sig på scen och meddelade att han lägger av.

Eller som han säger i kväll:

"Alla som var där visste ju att min sista turné skulle pågå i åtta år, inte sant?"

Om det här är början på slutet tänker Lundell sätta punkt med sin allra vackraste gåspenna.

Det finns så överraskande mycket att tycka om med premiären.

Det är en sådan där konsert där Ulf Lundell kisar av svett i tredje låten. Det är en sådan där konsert där trummisen Andreas Dahlbäck måste skaka mjölksyran ur armarna redan i låten efter.

Det är länge en konsert där ingen ler, ingen lyfter blicken från sina instrument och ingen ens verkar märka att det sitter en publik i stolarna framför dem.

Tyngd och energi

Koncentrationen går nästan att ta på. Musiken har en hård knuten näven i fickan och sammanbitna käkar. Jag har sett det här bandet otaliga gånger förut, men när hade de sist samma dynamik, samma densitet, samma tyngd och samma energi?

Det är också en konsert där "Aldrig så ensam" är livesetets andra låt och där de centrala spåren från "Den vassa eggen" – dubbelalbumet fyller 30 i år – får stor plats.

"Aldrig så ensam", "En fri man i stan", "Främmande stad" och titelspåret brinner dessutom som masugnar. När var exempelvis det passivt aggressiva manglet i "Den vassa eggen" lika bra på scen sist?

Kanske under maratonspelningarna på Tyrol, kanske.

Att "Rialto" följs av "Jag saknar dej" är en annan killer. De hör ihop som två syskon, del ett och del två i en svårslagen berättelse om våra förbannade avsked och det envisa hoppet om att kanske, någon dag, lära sig att leva med dem.

Fenomenala extranummer

Konserthus har en förmåga att nagla fast arslen i stolar och få publikens respons att stumna. Och att se Lundell leka utåtriktad rockpastor är, som vanligt, att bli vittne till en mycket obekväm dans på slak lina.

Men de rasande extranumren är fenomenala, rakt igenom, samtliga 52 minuter av dem.

Lundell sågar ner "Hon gör mig galen" och "Gå ut och var glad" till kortare versioner för att öka intensiteten, progganfallet "(Oh la la) jag vill ha dig" verkar vilja överrösta Håkan Hellströms "Zigenarliv dreamin'" på Ullevi, "Jag har jobbat för hårt" rivs av två gånger, Bo Diddley-riff tuggar fram under bandpresentationen.

Allt landar i "Jungleland", förlåt, "Club Zebra". Publiken står upp och lyssnar i femton minuter.

Det är knäpptyst, nästan andäktigt. Man håller andan.