35 år senare och det låter fortfarande bra

Mattias Kling

Så många får Black Sabbaths ”13”

När Rick Rubin samlade kärn­trion inför inspelningen av detta comebackalbum spände han upp ett något pragmatiskt mål.

I stället för att uppmana medlemmarna att sikta framåt spelade superproducenten upp gruppens debutplatta från 1970 – och bad dem fundera över hur de skulle följa upp den så här mer än 40 år senare.
 

Att gräva i det existerande och redan presterade är ingen ny strategi för Rubin, ett liknande tillvägagångssätt fick utgöra grunden till arbetet med Metallicas ”Death magnetic”, men handlandet förklarar troligtvis varför ”13” låter som den gör. Och det är som ett Black Sabbath som verkar totalt oberört av vare sig ­ålder eller rådande tids­anda, likt ett ursound filtrerat genom den erfarenhet och visdom som ett halvt liv kan ge.

Just därför är skivan så bra. Och just därför har den lika svårt att grabba tag mer än i örsnibbarna.
 

Så klart handlar den kluvna reaktionen om förhållningssätt. En personlig grad av förväntan, grundad på fantasier om exakt hur ­metalscenens själva läroboksförfattare ska tillvarata möjligheten att för första gången sedan ”Never say die!” (1978) formera sig runt Ozzy Osbourne. För det är lika lätt att okritiskt krama sönder det förföriska Geezer Butler-mullret – föredömligt högmixat och kalori­stint – som det är att ställa sig frågande till det här omfattande svanhoppet i det förgångna. Ryggraden och hjärtat säger att Tony Iommis solkiga djävulstrioler är precis så organiskt ödesmättade som de ska, samtidigt som förnuftet famlar efter något diffust som likväl tycks lysa med sin frånvaro.
 

Måhända beror denna velighet på att skivan nästan för bra i sin utformning. Att den är så grundläggande konservativ i sin formulering att medlemmarna lika ofta tycks rota bland sina ­tidiga inspirationsrötter – sextiotalsblues, psykedelia, elementärprog – som de på allvar gör ett helhjärtat ­försök att placera sig i 2010-talet.

Därför är comebacken ­inte så vettlöst omtumlande som spontanreaktionen vill göra gällande. Utan snarare en skiva som chockar lika mycket genom sitt ­utmärkande jämnbra låt­material som den gör genom att inte överraska alls.

BONUS

BÄSTA SPÅR: ”God is dead?” släpptes som ­förstasingel i våras och framstår fortfarande som skivans givna clou. Även om några försiktiga keyboardmattor i ”Age of reason” lyfter gitarristens riff mot skyarna i en vanvettigt tjusig final.

VISSTE DU ATT… Tony Iommi för en kort stund lämnade Black Sabbath-förlagan Earth och i stället gick med i Jethro Tull? Gitarristens gästspel i gruppen blev emellertid kort och efter blott ett tv-framträdande återvände han till sina bandkamrater i januari 1969.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Heaven & Hells ”The devil you know” (2009). Av kontraktskäl förhindrades nämnda skiva att ges ut under Black Sabbath-flagg, men är lika fullt en bitvis strålande förlängning av gruppens karriär med Ronnie James Dio vid mikrofonen.