Everything But The Girl gör strålande comeback
Uppdaterad 2023-12-12 | Publicerad 2023-04-21
ALBUM Everything But The Girl gör precis den skiva som de ska göra 2023. ”Fuse” är en värld av elegant melankoli och själfull klarsynthet som du inte vill lämna.
Everything But The Girl
Fuse
Buzzin’ Fly/Virgin/Universal
POP På 80-talet var Everything But The Girl den respekterade duon som gjorde en så ovanligt vidsynt version av den tidens mer sofistikerade brittiska indiepop att de även kändes självklara att nämna i samma mening som till exempel Sade.
Välskrivna akustiska sånger byggda runt den särpräglade melankolin i Tracey Thorns röst och insiktsfulla texter.
Men det var på 90-talet som London-bandet verkligen satte avtryck. Thorn sjöng på Massive Attack-låten ”Protection” och den amerikanske house-dj:n Todd Terry gjorde en dansremix på deras låt ”Missing”, som blev en stor hit.
Ben Watt, duons andra halva, insåg hur deras musik gick att fläta in med triphop, 2-step och electronica, vilket födde de stilbildande albumen ”Walking wounded” och ”Temperamental”. Watt säger själv att de var med och lade grunden till det som i dag kallas folktronica.
Efter ”Temperamental” 1999 blev det emellertid tyst från Everything But The Girl. Thorn och Watt fick tre barn ihop och gifte sig, skrev böcker och gjorde utsökta soloskivor på varsitt håll. Watt jobbade även som producent, var dj och drog igång houseskivbolaget Buzzin’ Fly.
Att göra något ihop som Everything But The Girl igen kändes länge otänkbart, publikens förmodade förväntningar skrämde bort tanken.
Men för två år sedan, med varsin 60-årsdag som kröp allt närmare, växte en eventuellt pandemipåeldad känsla av ”nu eller aldrig” fram och nu är ”Fuse” här. Och precis som en glimrande kvartett singlar under vintern och våren har skvallrat om är det en comeback som vi ska vara väldigt tacksamma för.
Med sitt elfte album gör Everything But The Girl precis den skiva som de ska göra 2023. På ett sätt tar duon upp tråden precis där de slutade samtidigt som de låter alla livserfarenheter som tillkommit på vägen addera nya dimensioner. Inte minst lyckas de två eviga modernisterna få musiken att att låta rakt igenom relevant och samtida.
Det här är klubbmusik för hörlurarna och pianoballader för evigheten. Medelålderssymfonier som aldrig slutar bry sig, dansanthems om de utflugna barnens tid, skrivna och producerade med så mycket omsorg, kärlek och känsla för de minsta detaljerna att du lätt känner dig bortskämd som lyssnare.
Det är sånger med bibehållen politisk glöd men som också fortsätter se vikten av flykt när mörkret sänker sig. ”Kiss me while the world decays/Kiss me while the music plays” sjunger Thorn i inledande ”Nothing left to lose”. ”No one knows we’re dancing” utspelar sig på en nedsläckt underjordisk klubb en söndagseftermiddag medan det vanliga livet pågår i ljuset utanför.
Finalballaden placerar briljant en sång om ensamhet i en halvtom karaokebar och frasen ”get the party started” har eventuellt aldrig låtit mer bitterljuv än här.
När låten har klingat ut är det märkligt svårt att inte starta om och spela de tio låtarna en gång till. Men så brukar å andra sidan musik från den här duon fungera. De bygger en värld av elegant vemod och själfull klarsynthet som blir en befriande antites till dumheterna och polariseringen i det algoritmdrivna kulturkriget där ute.
Det enda vi nu kan hoppas på är att de tar de här låtarna på turné. Tracey Thorn har knappt stått på scen sedan ”Temperamental” så det är möjligen onödigt att börja hoppas för mycket, men händer det kan det bli klassiska kvällar.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik