Kuslig och ödesmättad voodoo
Robert Plant och Alison Krauss är i en klass för sig
Uppdaterad 2022-07-07 | Publicerad 2022-07-06
KONSERT Att få se duon är inte bara en sällsynt ynnest.
Deras version av folk, blues och primitiv rock är ofta i en klass för sig.
Robert Plant & Alison Krauss
Plats: Dalhalla, Rättvik. Publik: 4 000? Längd: 98 minuter. Bäst: ”When the levee breaks” och ”Last kind words blues”. Sämst: ”It don’t bother me” hade kunnat vara skarpare. Fråga: Hur många andra konsertställen erbjuder den lilla presskåren myggmedel?
RÄTTVIK. Vissa artister passerar Sverige så ofta att man inte hinner sakna dem.
Andra syns till så sällan att man inte vågar missa dem.
Det dröjde 14 år mellan Robert Plants och Alison Krauss första och andra album, ”Raising sand” och ”Raise the roof”. Det är lika länge sedan som de senast syntes till här, närmare bestämt i Stockholm.
Musiken består av mördarballader och spökblues, rock och r’n’b från tiden innan världen hade hört talas om Beatles. Många har trampat i samma lera, eller gått ner sig i samma träsk utanför New Orleans, tidigare. Men när Plant och Krauss tolkar americana från förr och ett relativt aktuellt nu känns det som att de uppfinner en egen genre.
Under konsertens gång går tankarna till ”Twin Peaks”, första säsongen av ”True detective” och den amerikanska musikens mest originella original ur sin generation, Tom Waits. De två tv-serierna och svärdfisktrombonen från Kalifornien fuckar upp gamla traditioner så mycket att verken till slut inte går att jämföra med något annat. Plant och Krauss skapar en liknande mystik som står utanför sin tid.
På skiva är kanske det viktigaste instrumentet producenten T Bone Burnett. I Dalhalla är det ett fantastiskt litet band som bland annat består av gitarristen JD McPherson, trummisen Jay Bellerose och multiinstrumentalisten Stuart Duncan. Den kärnfulla musikaliteten som strömmar från scenen, där alla inblandande tjänar låtarnas syften i stället för att ta över dem, är ofta bländande.
Alison Krauss, som växlar mellan sång och fiol, har ägnat sig åt rotmusik och bluegrass sedan 1984. Endast tre artister, däribland Beyoncé och Quincy Jones, har vunnit fler Grammys än hennes 27 stycken. Spåren till det som senare blev ”Raising sand” finns redan på hennes tidiga album, precis som det är grunden till allt som Robert Plant har gjort sedan han sjöng i Led Zeppelin.
Ett fåtal egna låtar binds ihop med en serie av covers, en djuplodande antologi över amerikansk folkmusik:
”Trouble with my lover” (Allen Toussaint & Leo Nocentelli), ”Gone gone gone” (The Everly Brothers), ”Last kind words blues” (Geeshie Wiley), ”Let your loss be your lesson” (Little Milton), ”Can’t let go” (Lucinda Williams) och ”Quattro (world drifts in) (Calexico).
Krauss och Plants röster är en uppvisning var för sig, men hittar en egen och ännu starkare själ tillsammans genom att komplettera varandra i olika register.
Setet innehåller tre kända spår från Led Zeppelins katalog. Alison Krauss ersätter till exempel Sandy Denny och ger hennes partier en mer framträdande plats och kraft i ”The battle of Evermore”. Men det är ”When the levee breaks”, bluescovern som avslutar albumet ”IV”, som tar över helt och hållet.
Fioler ersätter Jimmy Pages gitarrer, bandet och sångarna får sträcka ut sig i en långt, kusligt och ödesmättat groove som tornar upp sig över publiken samtidigt som mörkret faller nere i det kalla dagbrottet.
Den är långt ifrån ensam i kväll, men i vissa stunder känns det som att Plant och Krauss har ännu mer i sig, att det trots allt inte är den mest förtätade och bästa konserten de kan göra.
Men höjdpunkterna, som voodoon i ”When the levee breaks”, är svåra att slå.
Ingen ska räkna med att få uppleva något liknande igen på 14 år.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik