En utbytbar back i poplandslaget

Per Magnusson

Så många får Ola

helskärm

POP För mig är Ola mer fotbollsspelare än sångare. Av den uppenbara anledningen att han faktiskt spelade i division 1-klubben Vasalund/Essinge IF efter att han röstats ut som åtta i ”Idol 2005”. Men också eftersom han genom sin musikkarriär har fortsatt odla sin fotbolls-image. Hela vägen från debutalbumets hejarklackslåt ”Go go Sweden” och medverkan i dokusåpan ”Matchen” till sitt nästan Chippen Wilhelmssonskt­ okomplicerade sätt i intervjuer.

Borde få landslagsplats

Och då har jag inte ens rört vid den blonda kalufsen och det faktum att hans blotta namn – Ola Svensson – borde ge honom en plats på mittfältet i Erik Hamréns startelva. Eller namnet på hans nystartade skivbolag – Olinho – döpt efter joxande brassar som Robinho och Ronaldinho.

Med sin fotbollskilleframtoning har skåningen hursomhelst fyllt något slags tomrum. För ingen annan artist kombinerar hurtig pop med helylleattityd så som den blonde.

Har vänt kappan

Ambitionen med det tredje albumet är ett mognare och mer internationellt sound. Sanningen är snarare att Ola och hans låtskrivarstab vänt kappan efter listpopens vindar.

När han iklär sig rollen som hårt autotunad r’n’b-man i ”Riot” uppstår samma problem som när Darin tog av sig tandställningen. Minnena av den oförarglige pojkspolingen är lite för närvarande för att man ska tro på att Ola är kapabel till några riots som helst. Slackersången ”Busy doing nothing at all” är en mer välshamponerad variant av MGMT:s fulindie. Inte heller den klär honom riktigt.

Irriterande pigga refränger

Men trots en del snedsteg är radiorefrängerna samtidigt många och lika irriterande morgonpigga som programledaren i din lokala reklamradiostation. Och det är i de stunderna – när det låter som Ola fryst in sig själv i ett isblock någonstans runt den nästan genant smittsamma ”Natalie” – som han hittar en öppen spelyta på planen. I övrigt känns han lika utbytbar som högerbacken Mikael Nilsson.