Lady Gaga dansar bort tårarna med discopop

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Uppdaterad:
Lady Gaga jagar bort demonerna med discoeufori på nya albumet.
Foto: Norbert Schoerner
Lady Gaga jagar bort demonerna med discoeufori på nya albumet.

ALBUM På sitt framemotsedda sjätte album bjuder Lady Gaga in lyssnarna till en egen värld. I det färgsprakande discolandet ”Chromatica” pulserar Gaga-popen som vore det 2011 igen.


Lady Gaga
Chromatica
Interscope/Universal


POP Efter den experimentella ”Artpop”, det standardjazziga Tony Bennett-samarbetet ”Cheek to cheek” och utflykterna i akustiskt singer-songwriterland på såväl ”Joanne” som det succéartade soundtracket till ”A star is born” är Lady Gaga verkligen tillbaka på sitt sjätte album.

Tillbaka i den maximalistiska discopop som på rekordkorttid gjorde henne till superstjärna via albumen ”The fame monster” och ”Born this way”.

Det är old school Gaga som präglar ”Chromatica”, och om man får tro henne själv var det ett album som kom till av nödvändighet.

Den som har sett Netflix-dokumentären ”Five foot two” vet att det inte har varit rakt igenom enkelt att vara Lady Gaga de senaste åren. Filmen skildrar bland annat hur hon lider av sjukdomen fibromyalgi, som hon själv har beskrivit som att när hon mår dåligt psykiskt får det även rent fysiska symptom i form av olika smärtor i kroppen.

För några år sedan kände hon dessutom att hon bar runt på obearbetade känslor från den våldtäkt hon utsattes för som 19-åring, blott tre år innan debutalbumet ”The fame” ritade om den kommersiella popkartan 2008. I stället hade hon bara gasat på med en av de senaste decenniernas mest spektakulära raketkarriärer och stuvat undan sitt trauma i ett bortglömt hörn av själen.

”Chromatica” är inte bara titeln på albumet utan också ett slags plats eller möjligen snarare ett sinnestillstånd där Stefani ”Lady Gaga” Germanotta väljer att leva sitt liv. Hon har svarat luddigt om färger och musikens toner när reportrar bett henne beskriva Chromatica men vad det handlar om verkar vara att möta och acceptera sina mörka och depressiva sidor och framför allt oskadliggöra dem med musik på ett rusigt, pulserande dansgolv.

Albumet speglar ett slags kamp för värme och fred, acceptans och inkludering, välbekanta teman i Gaga-världen. Men den eviga futuristen tillåter sig nu att se tillbaka och hitta insikter i historien och de egna erfarenheterna. Hon tvingar sig själv att åter tro på kärleken i singeln ”Stupid love”. I uppmärksammade Ariana Grande-samarbetet ”Rain on me” är regnet både det övergående mörkret – efter regn kommer solsken – och, har hon förklarat i en intervju, ett slags symbol för alkohol och dess smärtlindrande effekter.

Den som sitter på minsta insikt om psykisk ohälsa vet att det går alldeles utmärkt att må skit även för någon som lever ett till synes privilegierat liv med kärlek, vänner och många siffror på kontoutdraget.

Att avfärda Gagas dansa bort tårarna-hymner som lyxgnäll låter sig således sällan göras.

Kombinationen av euforisk housedisco och texternas blues är snarare albumets stora styrka. Åtskilliga fans kommer att hämta massor av kraft ur låtar som ”Alice”, där Gaga sjunger att hon inte är Alice men aldrig kommer att sluta leta efter Underlandet, eller väldigt klassiskt housediscoångande ”Enigma” med sin känsla av att allt – faktiskt – är möjligt, där Gaga dessutom får briljera som vokalist.

När en så här fullfjädrad exhibitionist skriver klagosånger om sitt kändisliv, som i ”Fun tonight” eller ”Babylon” (en ordlek på ”babble on”), är det däremot lite svårare att engagera sig. Den sistnämnda låter för övrigt minst lika mycket ”Vogue” som ”Born this way” lät ”Express yourself” så vad Madonna ska säga den här gången återstår att se.

Duetten med gamle mentorn Elton John, ”Sine from above”, är helt OK men möjligen inte det mest inspirerade samarbetet som vi har hört från den duon. Det marknadsstrategiska samarbetet med sydkoreanska Youtube-stjärnorna Blackpink i låten ”Sour candy” känns faktiskt mer inspirerat.

Albumet, regisserat av Gaga och producenten BloodPop med hjälp av en lång rad hitmakarstjärnor som Axwell, Max Martin och Skrillex, hymlar inte det minsta om att det åter vill omfamna sångerskans kärlek till elektronisk pop.

Och inget fel i att återvända till ruta ett, så länge det görs med så mycket passion och sårbarhet som här.

Men Lady Gaga är Lady Gaga. Någonstans förväntar man sig något slags ny twist även på en retrotripp, någon komponent som skjuter musiken rakt in i nuet, och det får vi kanske inte alltid riktigt här, hur goda intentionerna än må vara.


LYSSNA PÅ ALBUMET HÄR!


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE