Ett slöseri med talang

Jennifer Brown

Home (pop)

Jag inbillar mig fortfarande att en svensk soulartist någon gång kommer att spela in ett album som låter modernt.

Jag inbillar mig att någonstans därute sitter det en sångare, sångerska eller producent som vill göra låtar som parar ihop den kreativa energin och attityden från rapparen 50 Cents ”Get rich or die tryin’” med Mary J Bliges djup och bredd.

Men det hoppet står till de yngre förmågorna.

Veteranerna – Lisa Nilsson, Stephen Simmonds, Titiyo – verkar numera mest vara intresserade av att teckna pensionsförsäkringar genom att skriva vuxen musik med influenser från rock, pop och visor. Deras senaste album vågar aldrig vara större än en definition av uttrycket ”lagom”.

Det är säkert ett utmärkt sätt att vinna radiospelningar på. Det är också ett finfint grepp för att varenda minut ska passera obemärkt förbi.

Jennifer Brown är inget undantag.

På ”Home” känns det som att hon, i huvudsak tillsammans med låtskrivaren Jamie Hartman från New York, försökt spela in en skiva som blandar Fleetwood Mac med Natalie Imbruglia.

Brown gör bland annat en cover på Fleetwood Macs ”Go your own way”. Jag älskar originalet. Men Jennifer Browns artiga version låter bara som ett Roxette som står och trampar vatten på ren rutin.

Covern illustrerar musikens största problem: den akustiska soulpopen väger lättare än en heliumballong.

Och då spelar det ingen roll vilken hjärtesorg Brown väljer att sjunga om – det låter ändå bara som att hon står och tipsar om hur ni bäst ska renovera köket hemma i bostadsrätten.

Singeln ”Weak”, balladen ”Just the way it goes” och tuggummit ”Trouble in mind” är de starkaste korten i den insmickrande given, men ingen av dem förändrar något i sak.

Det är fem år sedan Jennifer Brown släppte albumet ”Vera”.

Och hennes comeback är tyvärr ett slöseri med talang.

Markus Larsson