Avril - som en Pink med lite hårdare gitarr

Vad är det som händer?

En av Avril Lavignes gitarrister kliver fram till micken och vrålar "do the rock sign!" och sekunden senare sträcker nästan hela publiken i det snudd på utsålda Annexet ena handens pek- och lillfinger i luften.

helskärm

Jag känner det som djävulstecknet, något ur den hårdare, mörkare hårdrockens värld, men här är det tydligen "the rock sign". Och under en stor del av den här timslånga konserten står småtjejer och gör djävulstecknet till beskedliga låtar som "Losing grip" och "My world".

Mycket märkligt.

Säljs som cool

I entrén säljs grungemössor med Avril-tryck, och svarta hoods med texten "Avril rocks!" i The Clash-spretigt rött.

Nån har gått in så hårt för att sälja in Avril Lavigne som cool, självständig rocker att man börjar ana ugglor i mossen.

Särskilt som musiken mestadels är vanlig amerikansk radiopop, ihoptråcklad av lika delar Alanis, Pink och Michelle Branch. Om än kanske förstärkt med någon för sammanhanget ovanligt hård gitarr. Och så tillåts tjejen sjunga "shit" ibland, fast bara live.

Stor pondus på scen

Inget ont om Avril själv. Hon intar den stora scenen med imponerande pondus och är rätt rolig när hon plockar upp två killar på scenen.

Hon ska dessutom ha all kredd för "Complicated", en klockren pophit som är svår att inte tycka om.

Men förutom singlarna känns det mesta, inte minst balladerna, väldigt standardiserat. Och producentfabricerat, hur mycket man än försöker tuta i mig motsatsen.

Bandet?

De låter som ett gäng grabbar som inte fick vara med i Everclear.

Avril Lavigne

Håkan Steen