Halvdan fredsskiva

Diverse artister

Hope (pop)

Om Dubaya och Donald Rumsfeld bara vetat att invasionen av Irak skulle utlösa Cat Stevens comeback? Då hade Hans Blix och hans inspektörer fortfarande gått och vänt på stenar i Bagdads utkanter. Men krig blev det och här står vi nu med en nyinspelning av ”Peace train”, den första insjungning på engelska mannen som numer kallar sig Yusuf Islam gjort på över 25 år.

Den avslutar ”Hope” – välgörenhetsskiva utgiven till förmån för krigsdrabbade barn i just Irak –och den är? hemsk. I övrigt är det som det brukar vara med den här sortens album.

De som ligger bakom – bland dem bisarrt nog brittiska tabloiden Daily Express – har varit så måna om snabb utgivning att ingen av de medverkande hunnit leverera något annat än halvmesyrer. Vad är dealen med det? Varför är det så viktigt – och så mycket att skryta över – att ge ut skivor fortare än de allierade styrkorna knäckte Saddam? Vore det inte bättre att vänta tills man kan ge ut ett riktigt starkt album? Hjälpen kommer att behövas länge och en bra skiva säljer bättre än en dålig.

På ”Hope” är det bara The Charlatans tolkning av Curtis Mayfields ”We gotta have peace” som håller riktigt acceptabel klass. New Order skulle säkert ha kunnat göra något stort av Jimmy Cliffs ”Vietnam” också, men fick inte tid till mer än en skiss.

Travis, George Michael, Paul McCartney och Ronan Keating är bara tråkiga.

Och Avril Lavignes version av Dylans ”Knockin' on heaven's door” (är det lag på den jävla låten i såna här sammanhang?) har samma effekt på själen som en splitterbomb på kroppen.

Per Bjurman