Brinner som aldrig förr

Mattias Kling

In Flames får Gröna Lund att darra

Det är en sån där kväll.

En sån där kväll när publiken ropar efter extranummer innan bandet ens gått av scenen. När kärleken är så verklig att den nästan går att skära i tårtbitar.

Och en sån kväll när In Flames är löjligt bra.

helskärm

In Flames

Turnépremiär på Gröna Lund, Stockholm

Längd: Cirka 90 minuter Publik: 15500 Bäst: Trigger Sämst: Slynglarna som slåss i publiken har hamnat på fel ställe

Bredvid mig står gitarristen Jesper Strömblads svärmor Marianne och diggar så att rödvinet skvätter så smått. Ett par meter längre ner hoppar 15 500 par fötter sig platta till ”Only for the weak”.

Metalpremiären på Gröna Lund – efter 125 år! – är inte lika mycket en seger för genren som den är en triumf för In Flames. En inteckning på att kvintetten spelar i en helt egen liga i Sverige.

Lågorna slickar scenen

Återkomsten till hemlandet firas med den mest påkostade och läckraste show ensemblen har bjudit på hittills. I årsfärska ”The mirror’s truth” slickar lågorna scenens alla kanter, fyrverkeri lyfter ”Come clarity” likt en fjäril mot en leende Stockholmshimmel och de generösa skärmarna används för att lyfta fram extra slående textrader. Det är bara så snyggt. Det är så bländande att jag inte kan ta av mig solglasögonen, trots att skymningen så sakta börjar leka runt Djurgårdens trädtoppar.

Det är liksom en sån kväll då inget kan gå fel. Då till och med den på skiva rätt bleka ”Disconnected” går rakt igenom märg och ben. Då aningen antika ”Graveland” får berg-och-dalbanans stabila metallskelett att darra och då ”Take this life” får duvorna att fly till lugnare rastplatser.

Det är en sån kväll då In Flames brinner som aldrig förr.